Lina

Okej. here goes

Hej jag heter Lina, jag är tydligen psykiskt sjuk och ett hopplöst fall. Jag hatar min kropp, mina tankar som oftast är självdestruktiva, jag hatar det faktum att jag lever och ännu mer det faktum att jag inte är stark nog att avsluta det. Jag försöker låta bli att vältra mig i självömkan men gör det i alla fall. jag skadar mig själv på olika sätt, och försöker med jämna mellanrumm ta mitt liv. Jag har ett helvetesförflutet som inte alls går upp mot andras. Jag har stora problem med tillit och är rädd för människor. Speciellt så är jag rädd för dig och dom  känslostormar jag får med dig.

Jag är besatt av dig på så många sätt att jag inte ens kan räkna dom. jag har lagt mitt liv i dina händer, jag glömde bara bort att fråga om du kunde vårda det. Ingenting jag kännt eller upplevt innan går att jämföra med livet jag testat med dig.

jag har sjuk många frågor, som jag inte kan ställa. jag har sjukt många svar som du inte kommer att höra. du litar inte på mig och jag orkar inte särskillt mycket mer. mitt liv rasar omkring mig, jag lägger all min energi på dig. jag försöker desperat laga det som var/kunde bli oss.

jag tror du tror att jag alltid gör något annat, när sanningen är att jag ofta sitter hemma. inte alltid ensam. jag är ensam i grupp. Jag försöker koncentrera mig på skolan, då kanske det går några minuter utan att jag tänker på dig. suck. önsketänkande. du är alltid där. om jag läser något som låter roligt 'oh det här skulle han gillat' om jag undrar över något, så vill jag prata med dig, du brukar ha svar på det mesta.

så många underbara egenskaper. saker jag saknar, som jag hoppas skall komma igen.

men någonstans börjar en vetskap att formas. den där om att det inte går. jag är för fel. jag gör för måna ogenomtänka saker, för många saker som för mig är självklara, men som jag inte förstår att alla andra inte fattar. Jag vet ju allt, jag ser det jag vill att du ska se. jag ser hela min bild och förstår inte hur budskapet inte når fram. men det gör det inte. Vi talar fortfarande inte samma språk, och erbjudandet om tolk expierd months ago...  Bilden d ser gör inte min verklighet rättvis. Kanske ligger inte felet hos mig? Den tanken slog mig, jag förkastade den. Mina fel blir så ofta påtalade, hur kan det då vara osanning.

jag sa att jag skulle sluta försvara mig, för jag tror inte att orden gör skillnad. ändå sitter jag här, ett dygn senare och gör precis samma sak.  Mitt känsloliv har förvandlat mig till ett billigt luder som säljer sig gratis. jag har förlorat förmågan att fungera. jag tänker att jag gör vad som helst för dig, men vet att i din värld så stämmer inte det. Vissa saker du vill ha, är främmande för mig, men du betraktar dom som så uppenbara att du inte förstår hur jag nekar.

mitt sätt att leva är fel, mitt sätt att umgås är fel, mitt sätt att skriva är fel, mina åtaganden är fel, mina planer är fel. jag förstår inte hur livet kunde missa dom stora röda blinkande error lamporna som flashade när jag föddes.

nej det är inte dina ord, och jag anklagar inte dig för någonting. det är inte ditt fel att jag mår dåligt, även om någon säger att du tror det. det är inte ditt fel att jag inte orkar leva. du skulle göra det lättare att hörda ut, titta på sommaren. men älskling jag är trasig, så fruktansvärt fel. varje litet tvivel som inte skulle bry någon annan det minsta, ruckar hela min existens och får mig att göra drastiska saker. nej det är inte ditt fel att jag mår dåligt. det kan vara lätt att tro det då du fått mig att må bra tidigare. du lyfte upp mig enormt, och från den där första dagen i maj har du varit speciell. från den där första dagen har du fyllt varenda del av mig med din energi. jag la mitt liv i dina händer och började leva för dig.

någonstans på vägen så tappade jag bort den jag trodde att jag var. idag gör det ingen skillnad. för spelar verkligen något någon roll

jag orkar inte mer. vet du om att jag gråter varje gång du lämnar mig. vet du om att jag inte alltid pluggar när jag säger att jag gör det. jag försöker men finner mig ofta stirrandes ut i rymden, lyssnandes på musik som talar om förlorad kärlek och krossade hjärtan. Vet du om att jag så förtvivlat behöver dig?

men nej, jag tror att det är över snart. två veckor kvar till flytt och jag har bestämt mig. jag vet inte varför du stannar kvar i min närhet, jag är inte bra för dig. jag står inte ut med att skada dig, jag lever hellre olycklig än gör det.

går det att reparera det som slagits i bitar?  vill du?

vill du ha mig i alla fall`? trots mina tusen fel och brister? kan du ha överseende med att jag sällan fattar, att jag är svårlärd och allt annat du inte tycker om? Vill du? kom och ta mig! Vi har väntat länge nog nu. för varje sag som vi inte är tillsammans så ökar avståndet.

jag tänker sluta förklara mig, jag orkar inte mer, jag orkar inte med något alls, jag orkar inte be om ursäkt och lägga till ytterliggare saker till listan med fel. jag orkar inte få din misstro bekräftad, för vetskapen om att jag gör det där, att jag sätter mig i situationer som du kan tolka så är mer än jag orkar bära.

att vara jag var inte bra nog, så jag raderade henne och försökte leva upp till dina önskemål. ordet katastrof  är en underdrift om man kollar på resultatet. nu vet jag varken ut eller in. jag försöker ändra mitt sätt, och det mesta jag kan, det jag vet att du vill att det ska ändras på. men det blir fel i alla fall.. jag är ledsen att säga det älskling, men jag räcker inte till.jag förstör oss. jag förstör dig och jag förstör mig själv.

---

Det är vidrig höst. allt går åt skogen. praktiken på ambulansen blev avblåst i sista stund, det tog sjukt hårt. Jag hade verkligen hängt upp hela veckan på det. på att få göra det jag brinner för. Förnuftet säger mig att det inte var mitt fel att det inte blev något,att jag inte kan rå för att dom fick nya arbetskamrater. känslorna säger annorlunda. självklart händer det mig, jag förtjänar inte att vara där. ve är jag som tror att jag skulle  kunna göra någon skillnad, vem är jag som tror at jag skulle kunna ha något där att göra. jag är klantig värdelös och ganska dum.

tänk er en bergochdalbana, vi kan ta den på grönan, alla har åkt den right?
ni sitter högst upp, livet är underbart, ni vet att livet bara börjat och att det här kommer bli underbart..
och det börjar gå neråt. du skrattar, det pirrar i magen, flr du vet att det snart vänder

men det händer inte. istället för en ny topp, så fortsätter du att rasa, i oändlighet. där någonstans, nära det ställe där rälsen tar slut. där är jag

det här går inte. någon gång i somras sa jag till ben att den här känslan skulle jag minnas. hur det var att vara så här lycklig. kunde jag bara minnas den känslan skulle jag aldrig behöva må så här. den känslan kom över mig på skansen också, när han skrev att han ville att jag kom.

så många misstag. jag blev hög på stunderna av lycka. jag blev beroende av dig. jag lät bli att ta hand om den jag var, och levde bara för oss.

känner jag dig rätt är det här bara tomma ord.du kommer inte tro mig. jag kan inte ens klandra dig längre

---

vet du hur det kan vara? när du inte ens minns dom lyckliga dagarna, jag vet att jag sa så till ben, jag vet att jag strålade. hon var gråtfärdig för att jag var så lycklig. jag? jag minns inte känslan.

hur gör man när man lever utan missär? hur gör man för att låta bli att gå nära bilvägen och hoppas att man ramlar? hur gör man för att leva

förlåt. för att jag skriver och lägger över min olycka på er som läser. jag ber om ursäkt för att ni ser mitt helvete.

får jag ge upp nu?

jag hoppas som vanligt på att det inte blir en morgondag. men troligen så vaknar jag upp, och precis som idag så kommer första tanken vara att dagen redan är förstörd

som krossat glas