Lina

Jag ville ju det här. Varför kan inte bara mitt kaotiska känsloliv rätta sig efter andra saker än just mina känslor? Varför är det så här? Varför är jag här?

Det enda jag gör är att röka, stoppa i mig lugnande, lyssnar på depp-musik och önskar att jag kunde göra mig själv illa. Utan att göra det. Tyvärr så kan jag inte säga att det är för att jag inte vill, för det vill jag. Men det känns så meningsöst. Allt känns så jävla meninsglöst. Om jag skär, så blir det ändå inte djupt nog. Om jag överdoserar så blir det inte många nog, om jag hoppar är det inte högt nog.

Det går upp och ner. Stundtals så mår jag ganska bra, inget tär, jag är okej med situationen och glädjer mig åt nystarten. Sen börjar jag alltid älta.

Snälla någon varför? Varför blev det så här? Varför måste jag göra så här? Varför kan jag inte bara nöja mig med hur det var? Varför kan jag inte nöja mig med att leva i en lögn, det gick ju så bra förut. Jag klarade det i ungefär ett år. Om jag bara hade försökt lite hårdare, om jag bara inte velat veta, om jag bara inte tagit mig in på hans mail, om jag bara inte lyssnat på dom första varningssignalerna. Om. Förbannade jävla om.

Jag kan inte förlåta, jag kan inte glömma. Att släppa det och gå vidare är en omöjlighet. Varför? Jag bryr mig inte ens om att försöka få svar på den ursprungliga frågan. Jag vet att jag inte kommer att få höra något som skulle kunna läka, något som skulle påminna om en sanning, något jag skulle kunna acceptera. Jag nöjer mig med ett varför nu? Det finns en miljon olika varför, och det känns som om jag inte orkar möta morgondagen om jag inte får svar på varenda ett. Det finns tusentals om, som jag delvis önskar hade blivit verklighet. Samtidigt så vet jag, att jag inte kan leva med lögner, i lögner. Jag spyr om jag matas med lögner och jag gråter när jag bevittnar dom.

Jag förstår inte. Den där sagan som jag höll på att berätta. Den är slut nu, med ett slut som ingen förväntade sig. Det är inte han och jag längre. Det finns inget vi. Inga fosterbarn, inga kontaktpersoner, inget hem, ingen framtid inget vi. Fan. Jag ville verkligen det här, tro inte annat. Men det är så mycket jag aldrig kan förlika mig med. Jag är krävande, och här kunde jag inte få vad jag behövde.

Jag borde vakna upp, jag kan inte sitta här i och bara blicka bakåt. Inget blir bättre av att jag tröstäter, inget blir bättre av att jag ältar. Jag borde bränna våra minnen och hoppas att känslorna försvinner med röken. Jag borde gett mig av för länge sen, jag borde aldrig ha gett mig in i det här, jag borde satt gränser från början. Jag borde ha gjort något annorlunda, det finns så mycket jag borde ha gjort.

Jag tror att det är en bra sak att det inte finns några bilder på oss, mindre minnen och mindre smärta. Samtidigt som det faktiskt ökar smärtan, för du finns på bilder med en massa andra människor, du finns på bilder med alla dina andra flickvänner, du var alltid med på bild, sen kom jag. Du har aldrig visat upp en bild på dig själv för mig, bara för att visa att du ler när du trivs. Det känns... tomt.

Jag fattar inte att folk kan tro att det faktiskt är okej, när det senare kommer stunder som denna. Hur kan någon tro att jag överhuvudtaget lever, när varje andetag krossar mig? Jag trodde aldrig det här om oss, att vi skulle generera så mycket smärta. Att vi skulle bli något negativt, något destruktiv och något dåligt.

Nu försöker jag tydligen ljuga igen, för vem? Vi har alltid varit destruktiva, tvåsamheten har alltid varit destruktiv, det har alltid gjort ont att försöka vara en del av ditt liv. Det är över nu, och jag kan inte ta till mig det. Jag vet att det är så, för jag känner det och jag handlar därefter. Men endå. Över. Vi? Det kan inte vara sant, jag har ju alltid gått tillbaka till dig, hur beslutsam jag än har varit, har det inte krävts mer än ett sms för att jag ska vilja tillbaka till all skit, det vore värt allt att bara få vara en del av ditt liv. Vad hände med den känslan? Vad hände och kunde jag ha stoppat det? Jag söker nya lägenheter och jobb i en helt annan värld men önskar hela tiden att jag kunde stanna här. Att vi kunde ha lagat det, oss.

Jag vet att det inte är så, men jag vill inte leva i verkligheten. Jag har inte bett om det här. Jag har aldrig bett om att ha så ont som jag har nu, jag har inte bett om att fälla så många tårar att jag inte kan se skärmen längre. Jag vill leva i en dröm, i en mardröm om det är så, för vilka skräckhistorier som helst måste vara bättre än det här. Det måste.

Fan. Hur kunde du låta det gå så här långt? Hur kunde du låta det hända? Varför var du inte räddare om oss? Varför prioriterades vi alltid ner, varför var allt annat alltid viktigare.

Jag förstår inte, jag kommer hela tiden tillbaka till den meningen som om det skulle ändra något. Som om det skulle bli ogjort om jag förstod. Det var ju vi for the win! Du och jag och framtiden, tillsammans. Barn, djur, hus. Vi skulle ju leva tillsammans. Det var ju menat, varför räcker inte viljan till längre? Varför gör jag sönder av att tänka på dig? Varför minns jag inte dom bra sakerna längre?

Jag ville inte det här, jag försökte hela tiden att laga oss, att hela något jag inte haft sönder. Jag försökte ge dig verktyg att arbeta med, konkreta saker som vaga, löften som önskningar. Trots det sitter vi här. Jag lämnar dig. Ett öde lika med döden. Jag flyttar, det är slut.

Det är slut. Tre bokstäver jag inte kan förstå innerbörden av. Tre ord jag förnekar, tre ord som svider på mina läppar. Men vi vet båda två att det här faktiskt är slutet, eller hur? Jag märker det på hur du pratar. Du inser det också, att det inte längre finns någon återvändo. Det finns inga andra alternativ och att det här är vår sista tid tillsammans. Dom här fyra månaderna är dom sista i vårat liv, sen finns det inget mer. Inget mera vi eller oss. Jag ska påbörja ett nytt liv, där det inte finns någon plats för lögner och svek, ett liv som inte har plats för dig. Du är för mycket för att vi ska kunna vara vänner och jag tror att du vet det också. Det finns flera olika sätt att säga det på, men faktum kvarstår. Det är slut. Vi kommer inte att försöka igen, jag kommer inte våga och du kommer inte att anstränga dig. Jag känner det i dina blickar. Du har insett det också. Det är verkligen slut. Kanske flyttar du till Örebro, kanske ger du dig ut i världen. Men allt det där sker utan mig, och jag tror du planerat det länge. Ett liv utan mig, precis som du faktiskt sagt att du vill ha det. Det gör, om möjligt, ännu ondare. Att det här hela tiden var något du strävade efter. Att det här var ett mål. Att du ville hit. Det spelar ingen roll hur mycket jag stretar emot nu, det är över och vi är frammme. Det är slut. du får hälsa henne att hon fick som hon ville. Jag hoppas att hon är värd det, för du spelade henne väl i händerna. Det är över nu. Dags för era smutsiga små hemligheter att få luftas i solen. Jag är precis där ni ville ha mig, ensam, skadad och trasig. Ensam. Ordet gör förbaskat ont. Att det var så enkelt för er att skapa sår det kommer ta en evighet för mig att läka.

Så... Grattis. Vi är precis där hon vill ha oss, precis där du la oss med dina falska ord och fagra lögner. Vid slutet. Det är över mellan oss. Det är slut.

Jag kan fortfarande bara inte förstå vad som faktiskt gick fel. Det är ungefär som projektet flytta. Något jag måste göra och som måste ske, men jag har ingen aning om hur.

You call me up in the mornings
We’ll stay on the phone until dawning
You tell me secrets I actually keep
You call me up around noon and
Bring me all the good gossip
You hold my head when I throw up
I hold your hand when you weep

And we talk about friends and we talk about records, talk about life and
we’ll talk about death, and we dance in the living room, dance on the
sidewalks, dance in the movies, dance at the festivals, dance, dance
No men ever really dance like this

Damn! I wish I was a lesbian
Damn! I wish I was a lesbian
Damn! I wish I was, and that you were, too
So I could fall in love with you

You call me up in the evenings
And tell me what they did this time
No matter what, I’m by your side
When it’s raining, we’ll go to the video store
We even like the same movies
No damn jedis or hobbits this time

And you laugh at my jokes and I laugh at your jokes and I even like the
birthday presents you get me,
and we dance in the living room, dance on the sidewalks, dance in the
movies, dance at the festivals, let’s dance, dance.
No men ever really dance like this

Why don’t, why don’t I fall
Why don’t I just fall in love with you

Jag hade en bra idé, trodde jag. Eftersom jag inte får några tillfredställande svar från min sambo och för att jag inte vill tära mer på framförallt en vän så går vi direkt till källan. Jag tänkte att det kanske var bra att fråga personen som hela tiden spridit lögner och skitsnack om varför hon gjorde så. Kanske om jag frågade bruden som försökte förstöra mitt förhållande varför hon ville plåga mig, så skulle jag kunna få ro. Jag hade en miljon frågor som jag så desperat sökte ett svar på.

Jag insåg dock att ett sådant möte även ställer krav på mig, jag kan inte låta mina impulser styra, att gråta och sen slå skulle inte vara acceptabelt, inte heller att använda en massa fula ord. För jag skulle ångra mig. Jag säger inte att det inte finns folk som förtjänar det jag tycker, jag säger bara att jag ofta mår sämre i det långa loppen när jag sagt så till någon. Det finns ingen mening, för det mesta så vet dom faktiskt innerst inne att dom är äckliga människor, även om dom försöker förneka det. Jag förstod också att ett samtal mellan mig och henne faktsikt var tvunget att ske på lika villkor. Att det inte bara var jag som hade frågor. Det var ju tvunget att vara så, för annars så skulle hon väl inte fråga min vän om mig, mina tankar och mina åsikter? Jag hoppades inte på försoning, jag är alldeles för trasig för att förlåta. Men jag hoppades på sammexistens. Att jag och människan, som under minst åtta månader på flera olika sätt försökt att förstöra mitt liv, skulle kunna existera i samma län utan att må dåligt. Att jag kanske inte skulle gråta bara för att jag vet att hon finns och fortfarande är lika falsk. Att jag kanske inte skulle hata, avsky och framförallt undra. Att hon inte skulle behöva må dåligt för att jag oftare träffar våra vänner än vad hon gör, för stridsyxan skulle kanske bli begraven. Jag hoppades på att kunna förstå den här personens agerande.

Varför denne människa kallat mig luder, varför den här personen klandrat min sambo för att han ville ha mig, varför hon försökt hindra vår vän att träffa mig, varför hon ljugit mig rakt upp i ansiktet, varför hon ljuger för sig själv, varför hon bröt sina löften, varför hon snackade skit, hur kunde hon göra så mot en annan trasig själ och varför gjorde hon så mot mig.

Efter att noga ha pratat igenom saker och ting så ringde min sambo upp personen i fråga för att be om ett möte, och redan där började jag tvivla. Om den spontana reaktionen var så, vad skulle då ett möte med en sådan människa ge mig? Jag avaktade och precis som jag misstänkte så dök det upp en blogg som bland annat behandlade ämnet.

Jag läste och föll. Min spontana reaktion var att min ask med Imovane borde vara ett bra sätt att avsluta den här kvällen på. Sen kom smärtan och sorgen. Jag avskyr mig själv för mina reaktioner och bearbetar min kropp i syfte att få den att sluta bete sig som en hormonstinn fjolla. Jag analyserar mitt psyke för att förmå det att inte vara så naivt. Men vad trodde jag, egentligen?

Människans spontana reaktion var att denne inte hade något som denne undrade, fast jag vet att hon frågat varför. Hade det varit allt så hade jag kanske köppt det, ignorerat det eller vad som helst som hade kunnat vara effektivt. För kanske är det så att hon helt enkelt är mer storsint än vad jag är och logiskt kan se på mina bloggar och tänka att "okej, jag vet inte varför, men hon anser sig helt säkert ha en anledning. Inte mitt problem." Kanske är det så att hon ljög, kanske är det så att hon frågar frågor hon inte bryr sig om bara för att få prata om något, prata med någon och avreagera sig kring något. Bloggen tydde dock på att det inte var så, bloggen tyder på att det här är en falsk människa totalt utan självinsikt. Det som fick mig att agera och också boka av ett eventuellt möte var flera saker. Hon säger sig veta hur mycket tankar och känslor kan såra och plåga. Hon tänker inte ta mer skit än hon redan fått ta. Hon är inte den som förvränger saker, hon har bett om ursäkt för sina fel. Så jag antar att jag tar det från början.

Denna människa säger sig ha varit/är suicidal, självskadande med mera. En trasig själ helt enkelt. Varför gör man då så här mot en annan människa. Varför skickar man nakenbilder och frågar om älsklingen minns, när båda har nya partners som riskerar att bli sårade? Varför fortsätter människan och varför är hon så in i helvete falsk?

Vilken skit, att mina vänner tycker att hon är en äcklig människa är inte mitt problem. Att den här stackars bruden får ligga som hon bäddat, att okända människor hyser agg mot henne, det är faktiskt inte mitt fel. Hon är säkert välkommen att ge dem hennes historia, men ingen av dom är lika naiva som jag. Ingen av dom skulle nöja sig med ett "jag ville bara önska er lycka till och ha tillbaka mina saker", när det inte finns något som tyder på detta. Gräver man en grop får man faktiskt ta sig ur den själv.

Att den här människan inte förvränger saker är bland det roligaste jag hört, jag har bevis på att hon ljugit i en rättegång. Hur ärligt verkar det? Jag vet vad hon sagt om mig bakom min rygg, samtidigt som hon talade om för mig hur trevlig jag verkade. Att hon fortsätter att försöka ljuga mig rakt upp i ansiktet gör mig upprikigt ledsen och jag har gråtit för det , fast den logiska och friska Lina säger att det inte är mitt fel. Så sent som för några veckor sen uppdagades ännu en av lögnerna, en lögn som jag antar egentligen bara syftade till att slå ännu mer split mellan olika människor. Hur kan hon säga att hon inte förvränger saker när jag vet vad hon sagt till mig, jag har vittnen på vad hon sagt till mig och jag har även mailen hon skickade till min sambo under samma period. Någonstans är det något som inte stämmer, varför fortsätter hon att ljuga?

Nej, jag kan inte säga att jag anser att denna människa bett om ursäkt för sina fel. Hon bad om ursäkt för något som inte inträffat och lovade att aldrig göra om det. Hon bad om ursäkt för att hon och det här är ett i det närmaste fullgott citat: Egentligen bara försökte önska er lycka till, men jag formulerar mig så klumpigt. Det var inte meningen. Jag har som sagt läst hennes mail efter detta och det finns inget som tyder på att hon någonsin önskat mig och Stefan lycka, däremot har jag meningar där hon skriver motsatsen. Hon har inte bett om ursäkt för att hon under en period hade frasen "Du flyttar inte ihop med det där ludret i vår lägenhet" som msn-alias. Hon har inte bett om ursäkt för att hon skickade en bild till sambo, en bild där båda är nakna, tagen i svartvitt (den redigerade bilden finns på hennes bilddagbok för intresserade, eller så kan jag maila över den om någon är intresserad) till min sambo, efter att han och jag flyttat ihop, efter att hon träffat och försökt bli vän med mig, långt efter att hon skaffat ett nytt förhållande etc. Hon har inte bett om ursäkt för att hon återigen försökt ta kontakt med honom trots sitt löfte till mig om att inte göra om det, hon har inte bett om ursäkt för att hon skällt ut person(er?) som träffat mig, just för att dom träffat mig. Hon har inte bett om ursäkt för att hon skällde ut Stefan för att han tog med mig till Öland istället för henne. Hon har bett om ursäkt för något som faktiskt inte inträffat, men det är också allt.

Jag vet egentligen inte varför jag skriver det här, och vad jag vill få ut av det. Det är väl mitt sätt att säga att jag faktiskt menade väl när jag bad om en träff, men att jag sen insett att du är precis som folk sa att du skulle vara. Det är mitt sätt att be dig att inte prata om mig igen, att inte ifrågasätta mitt agerande. Nästa gång du undrar varför jag agerar som jag gör, var jag och mina vänner inte har något till övers för dig och så vidare, behöver du bara läsa den här bloggen. Du kan få en direktlänk om du känner ett sådant behov. Jag kommer göra mitt allra bästa för att glömma dig, sluta prata om dig och tänka på dig. Jag försöker redan nu. Det är inte roligt att bo i en stad där du har minnen från varje gatuhörn. "Här bodde stefan och X, och hit fick inte jag flytta, för hon bestämde det". "Här träffade jag på henne den gången-fan vad ont det gör"... Ja, jag tror ni fattar grejjen.

Jag hoppas att det ni gjorde mot mig faktiskt var riktat till mig personligen, att det var någon form av sjukt spel från er sida. För annars finns det risk att andra drabbas och ert agerande blir helt meningslöst. Jag hoppas att jag kommer att lyckas döva smärtan jag faktiskt får leva med varje dag, för att ni hade ett sjukt behov av att bekräfta er själva. Jag hoppas verkligen att terapi och tabletter tillsammans kan döva ångesten jag får på grund av dina lögner. Du har varit på god väg att förstöra mitt liv, och eftersom du tydligen tycker att jag verkar vara en trevlig och reko tjej så ber jag dig på fullaste allvar att inte beröra mitt liv igen. Snälla, självklart så ska du prata om mig ifall du behöver det, men kan du låta bli att prata så att jag hör? Prata inte om mig, skriv inte om eller till mig, hälsa inte till mig. Berör mig inte och håll dig så långt bort du kan från mitt liv.Jag lovar att jag ska försöka göra samma sak, och tillsammans kanske vi då kan läka våra gemensamma vänner lite, det verkar som om du alldeles för lätt glömmer bort dom.

Du skrev att du inte var den enda som mådde dåligt, och jag hoppas att du gör det, inte av elaka skäl, även om tidigare kommentarer och bloggar kan tyda på motsatsen, utan för att då kanske du faktiskt på allvar och på riktigt inser vad du har gjort och förhindrar att det uppstår en liknande situation igen. Du betedde dig på ett sätt som man inte bör, och jag hoppas att du lever med konsekvenserna, för det är vad du tvingat mig till att göra.

Fan. Jag förstår att det fel, men samtidigt så hoppas jag att jag förtjänade det här, att det var något jag gjorde. Men det var inte så. Jag kände inte någon av er sedan tidigare, men ni hade inga problem med att använda mig i ert äckliga lilla spel. Jag var egentligen inte inblandad, men att det drabbade mig var något ni sket i. Ni var själviska, egoistiska, elaka och allmänt dåliga människor, och det är jag som får lida på grund av det. Fan. Jag hoppas verkligen att ni har lärt er något, då är kanske inte alla dom här känslora förgäves.

Anna Ternheim - Such a Lonely Soul

She'll ask you were you've been,
you'll be hours late when you finally come home
she'll suspect something's wrong
make sure to erase all your outgoing calls

Why trouble her lonely soul
She doesn't have to know
She doesn't have to know
why tell her, it would hurt her so
She's such a lonley soul
Such a lonely soul

She'll be watching you for sure
afraid to find out what she already knows
She'll try to stay calm
cause you'll be so hard to get to
and she's still in love

why trouble her lonely soul
she doesn't have to know
she doesn't have to know
why tell her, it would hurt her so
She's such a lonely soul
Such a lonely soul

---

Mycket känslor, mycket lugnande. Mer än han tror. Jag gillar att jag svävar precis ovanför tankarna, lite jobbigare än jag känner mig bekväm är det dock att jag inte verkar kunna koncentrera mig på någonting annat.

Jag undrar hur du egentligen är funtad?
Jag undrar vad ni egentligen tänkte, tyckte och kände?
Jag undrar om det finns någon mening?
Jag undrar varför du inte fattar...

Egentligen har jag massor att skriva, men jag orkar helt enkelt inte.

Jag gjorde en riktig borderline blogg, den är precis som jag, nästan bara svart och vit. Liiite stolt är jag över mig själv.

Snart dags att sövas, jag saknar mina vänner och jag saknar en annan tid.

Det finns ingen tid, i morgon är allt försent.
Det finns ingen tid, det förflutna har redan utspelat sig.
Det finns ingen tid, och det finns inget att göra.


don´t try to fix me, I´m not broken.

värdelösa skit-människor!!!

Fy fan vad jag hatar er. Dig! Jag kan bara inte förstå hur fan man är funtad om man väljer att behandla människor på det här sättet? Vad är det för fel på er'? Hur kan ni leva med er själva? Inser ni vad ni gör? Vad ni gjort? Hur ont det fortfarande gör? Att ni kan skratta, må bra och leva vidare, medan jag står här med en märkt kropp och en märkt själ, är mer än jag förstår.

Under hur lång tid som helst, från alla parter! Jag skakar av ilska, mår illa av avsky och märker mig själv när jag önskar att det var er jag skadade. Jag vill. Jag vill se er lida, och sakta dö, jag ska dansa på era gravar och förstöra era begravningar era jävla svin!!!

Inte ett enda jävla ord till, inte en enda jävla blogg till! Ni måste sluta när nog är nog. Ni måste sluta medan det finns tid.


Hur kan man med vilja och själviska tankar som grund förstöra livet för en annan människa?

Hur kan allmänheten välja att stå bredvid? Fina ansiktet utåt? Guess what? Ni är lika fula i alla fall, det kommer att hända er också. Det är fan dags att välja sida nu. Inget jävla spel, inget skitsnack. Jag skiter i dom jävla gallerierna,  Jag skiter i era bortförklaringar nu. Nog var nog för länge sen, jag orkar inte hålla upp fasaden längre, låtsas vara intresserad, låtsas som att jag inte går under. Låta er tro att varje litet ord inte sliter, att varje handling inte känns som ett hån.

Gör vad fan ni vill, men lämna mig jävligt långt utanför.
¨
Och du, föressten. Jag ska skjuta den där jävla tapiren. Jag ska föda dina djur med råttgift och sedan ge resterna till en äcklig jävla svimmande get. Kvar ska du stå ditt jävla vider, kvar med askan och brända grunder av det som tidigare var ditt liv. Först när du sitter i min situation kan du uppriktigt förstå. Förstå då kanske jag bryr mig om att lyssna när du försöker förklara.

Prata aldrig om mig igen, aldrig någonsin! Håna inte mig och mina känslor genom att ljuga om vad du tycker. Spotta inte på mig genom att ta mitt namn i din falska mun.

Allvarligt talat, jag menade det ditt jävla sär. Nästa gång du ska försöka låtsas att du ska ta livet av dig, sväng förbi här först. Till skillnad från dig så fixar jag skolan, och jag vet vilka doser du behöver för att lyckas. Jag kommer till och med förse dig med sprit för att skölja ner skiten. Allt för att du ska försvinna. Gör slag i saken och sluta snacka så jävla mycket skit ditt patetiska jävla missfoster.

tragedi är när jag skär mig i fingret
komedi är när du faller ner i en avloppsbrunn och dör.

svält, hiv, misshandel, korruption, traffiking, närstående, mord, diktatur, nazister, våldtäckter. död.

hela världen vilar på någons axlar.

världen kanske inte ändrar på dig, men du kan förändra världen.

mår du dåligt över att du inte behandlar andra som du själv vill bli behandlad? gråter du dig till söms?

minn du sagorna?
sagorna om hur livet borde vara?
sagorna om livet vi inte fick?
sagorna som tröstade mig till söms, när jag märkte mina lår för varje sms?
minns du lögnerna du sådde, likt ogräs i min själ?
minns du sveken du lät mig tro på?
minns du när du gjorde mitt liv svårare att leva?
för att jag insåg att de normala lever livet som för mig alltid verkar utom räckhåll?
minns du när ett sms ändrade allt jag sa och stod för?
när några ord bröt ner mig till en spillra av mitt forna jag?

kanske är det så att jag har starkast ryggrad. men good is never good enough.

hur det än är så är jag fortfarande här.

MorF med bordelinepersonlighet och schitzoaffektiva psykoser.
Lina med panikångest, en fobisk personlighet och social fobi.
Linita med deppressionen som får natten att närma sig för fort.

en emotionellt instabil personlighet, beskrivningen har aldrig varit mer träffande.

det luktar brandrök, det kryper och jag hör att dom närmar sig.

jag vill inte längre bort, jag vill inte längre alls.

borta är försent. borta är tiden då ord kunde laga konsekvenser av handling. borta är känslan av att jag fixar det.
borta är överlevnadsinstinken.

jag är en grym USK, jag skulle bli en jävligt skillad SSK med en intressant och eftertraktad specialitet. borta är livet. på alla plan.

alla säger att dom menar väl, att det finns en mening till allt. men att vända andra kinden till gjorde bara att jag blev blåslagen på flera ställen.

jag önskar att nog kunde räcka till. att jag trodde på lögnerna jag uttalade. men vi är tillbaka till ground zero. allt är bara död, kaos, förödelse och meningslöst hat. hon som alltid är mer svart än vit kommer inte att låta er att vinna, och jag vet att henne kan jag i alla fall lita på. jag förutspår det värsta, och hitills har jag tyvärr inte blivit besviken.

en dag till av inskränkta idioter, ett samtal till från en vän som sviker, en rast till instängd med rakblad och tabletter, en enda dag av sorg..

livet. på alla plan. som någon sa en gång. egentligen menar jag väl. jag kan bara inte uttrycka det.

stefan kom hem. jag behöver dig nu

en enda sekund av verkligheten när jag inte kan kontrollera den, och jag är i alla fall värre än det verkar.

imovane säger att det är dags att sova, och att man inte ska blogga när man inte kan stava.

jag säger att jag ska duscha och önska att jag kunde ta mig upp till skolan med en hel ask i systemet.



Til everything burns
While everyone screams
Burning their lies
Burning my dreams
All of this hate
And all of this pain
I’ll burn it all down
As my anger reigns

när till och med jag tröttnar, jag som har ett osunt behov av att älta,
ja, då är problemet ett faktum.

så hur gör vi? är vi beredda att leva så här?
jag lägger bollen i din hörna, fast jag vet att du knytit dina skor med snubbeltrådar så hoppas jag fortfarande på ett mål.

Well it started with a little grain of sand
Or gravel at the most
At least that's how we thought of it
Now we got this big black pearl in our hands
It's a pebble or a stone
Not the kind they'd sell at Cartier
We always thought we were unseparable
Sisters not by blood but by soul
Something has come between us now
Get ready to watch the fall fall fall

Forever doesn't live here anymore
Forever took it's bags and shut the door
It'll never be the same now no no no
Never be the same now no no no
Now forever doesn't live here anymore

Ten years ago we would have talked it through
Well before it grew into something unapproachable
Guess now we've got too much to deal with on our own
Careers and kids and homes
Maybe we just can't be bothered
We never thought this could happen to us
A broken promise and a broken heart
A human mistake but a mistake it was
And it was big enough
To tear us all apart

Forever doesn't live here anymore
At least we could last, right ?
But now I'm not so sure
'cause everything is changing oh oh oh
Everything is changing oh oh oh
Now forever doesn't live here anymore

We said drop it down, let's see if it floats
We left our love to swim for the shore
Now watch it crumble, watch it crawl
Now you don't seem to care at all
Forever doesn't live here anymore
We gave it up, said it's not worth fighting for
And it's not coming back oh no no no
It's not coming back oh no no no
Now forever doesn't live here anymore

Remember when we all lived in that studio by the bay
Head to head and face to face
I've never been that close to anyone
And now the fine lines around our eyes begin to show
And slowly we begin to know
That everything we were might soon be gone
We always thought we were unseparable
Sisters not by blood but by soul
Something has come between us now
All I can do is watch the fall
Forever doesn't live here anymore
Forever took it's bags and shut the door
I will never be the same now no no no
Never be the same now no no no
Now forever doesn't live here anymore

som alla vet så finns det människor till allt.
det finns människor som dödar barn med hammare, det finns männisor som skrattar när förldrar förklarar om sin sorg.
sen finns det även människor som dödar på andra sätt, vissa av dom innifrån, och som skrattar när dom sårade försöker berätta om sin sorg.

du är en sån där människa. på fullaste allvar så jämför jag dig med en barnamördare, för ni är faktiskt lika dana. ni begår brott som ni inte inser allvaret av och försöker sedan gå fria från straffet. ni hånar dom som bryr sig, dom verkliga människorna i ert lilla spel. för att spela, det är nog allt ni kan. jag väntar på den dagen då livet knackar er på axeln, det riktiga livet, ni kommer båda stå där handfallna och kanske inse att ni inte har en aning om vad som väntar. fast å andra sidan så är det inte säkert att ni kommer dit heller, ni är ju båda uppenbart psykiskt störda.

samma brutna löfte, brutet på samma sätt igen. jag tror jag har vant mig, för så dåligt som jag skulle kunna må, mår jag faktist inte. ni är båda så jävla vidriga att ni inte förtjänar dom drabbade människornas sorg.

en dag, en vacker dag så kommer det förflutna att hinna ifatt er, om inte annat så ser jag till att det gör det.

jag hoppas ni mår riktigt dåligt, det är precis vad ni förtjänar.

Hur nere jag är. Hur ont allt gör och hur trött jag är. En sån enorm sjuk trötthet, jag vill inte göra någonting, bara ligga och vila, försöka sova, men i alla fall vila. Jag saknar så det gör ont. Men just nu gör ju faktiskt allt ont, det känns som att gå barfota på glas eller att äta köttfärssås med taggtråd. Depressen kommer inte ens smygande längre, den knackar ljudligt på och klampar med tunga steg in genom dörren. Tankarna är alltid hemma och jag går sönder lite mer för varje dag.


Andy, minns du när vi pratade? Minns du när vi sa att det bara var en tidsfråga tills vi föll igen. Well.. Min tid är här nu.

Jag har blivit allt jag sagt, vad blev du? Jag tar mig ur alla träsk ett i taget, vad gör du? jag tar min revanch, den jag borde haft från start. Jag är på väg, på riktigt.. Mitt liv ligger framför mig, så varför är jag inte nöjd?

Jag tror att alla förutom jag skulle vara nöjda, jag kräver ständigt mer, helt utan att kunna klandra mig själv, samtidgt som jag är medveten om att jag faktiskt förstör. Ständigt arg, alltid sviken, ofta besviken. På mig, på andra, på livet. Så hatisk och full av förakt. Ständigt dessa svarta chaotiska känslor som förtär allt som skulle kunna betyda ljus. Ljus som jag borde vårda då jag faktiskt bara har det till låns. Ljus som sällan syns för att jag och alla andra bara förstör, för oss själva för varandra, för våra barn, för framtiden. Jag har allt, samtidigt som ingenting. Jag har sambo, han säger att han älskar mig och att hans djur är mina, vår lägenhet, flera jobb, många vänner och bekanta som jag faktiskt trivs med och flera bra och ha personer som duger när man inte har något bättre för sig. Jag har dom högsta betygen i allt som går att få, en familj som är här snabbt när det gäller, världens bästa extrafamilj, massa barn som nästan är mina... Jag har så mycket. Men ibland, dagar som dessa, så undrar jag hur det gick till?

Varför ligger jag i så fall här och gråter, varför svarar jag att det är okej när någon frågar, varför längtar jag efter stål, tabletter och alkohol, varför blir jag i så fall inspirerad av tragik?

Jag är så mycket mer än så många andra, jag är en bra vän åt alla mina vänner. Åt alla som jag faktiskt bryr mig om så ger jag allt, jag gör inte dåligt ifrån mig på mina jobb, jag har erbjudanden om praktik på ambulansen om jag bara lyckas övertyga skolan om att ge mig ett undantag. Jag har allt som andra suktar efter, jag missbrukar inte längre, behöver inte karatefyllor, har så mycket pengar att vi trots att vi är studenter kan lägga massa på sparande. Jag är smart, beläst och intelligen. Enligt alla andra. Men vad är jag?

Allt det här är ju vad jag har, det säger inget om vem jag är. Det är jag på papper men det säger ingenting om livet. Inget, aldrig någonsin.

så kommer den tillbaka. Den aldrig saknade men ständigt väntande ångesten. Nu är den här, det är ett svart hål i min mage och jag är livrädd. Jag har arbeten som ska in, jag ¨går sönder för att folk tror på lögner och för att jag alltid vet bättre.  Kaos, sjuk, grotesk och skrämmande kaos.

hjälp mig?

Jag har alltid massvis att be om ursäkt för. Det är inte det att jag ofta är klantig och säger saker utan att tänka mig för (okej, inte bara det iaf) Jag kan även vara ganska elak när jag vill. Och det är inte så moget. Jag borde be om ursäkt för en massa saker, men jag tror att jag skulle gå till överdrift, och jag vet inte om jag på riktigt är redo att släppa taget. Så ursäkterna får komma senare. Jag får väl säga att jag är mycket väl medveten om många av mina brister och felaktigheter och att jag aktivt jobbar på att eliminera dessa. Har du inte fått din ursäkt och tycker att du är värd en så kommer den säkert. Det är en process, som jag gärna skjuter upp tills i morgon.

Jag tror att jag börjar med att be om ursäkt för att världen är hemsk. Det är inte bara mitt fel, men jag gör den inte alltid bättre. Det får mig att skämmas. Jag är ibland en av dom som ser till att den inte går att leva i och ibland är jag ett äcklo som bara står bredvid och tittar på. Nåja vanligtvis inte, jag är nog den elaka jäveln. Men jag vet om det. Jag vet inte om det är positivt eller inte, men jag står i alla fall för att jag är en sån där hemsk människa. Vågar du göra det? Vågar du säga att vissa personer bara förtjänar skit? Vågar du säga att till vissa personer kommer du aldrig att be om ursäkt? Vågar du stå upp och med handen på hjärtat erkänna att du hjälper till att göra världen till en hemsk plats?

Jag gjorde iaf det. Därmed inte sagt att jag har eller kommer att ändras. Fast det kommer jag nog, jag står ut med att vara elak, men jag tycker inte om att bara stå bredvid. Tycker jag att personen förtjänar skit kan jag lika gärna leverera det själv, och om det inte är så, då borde jag stoppa otrevligheterna. Det finns inga gråzoner. Jag börjar inse det nu. Det gäller lögner, det gäller livet och det gäller avskyn. Det finns inga gråzoner. Inte i livet, inte i det som gör livet värt att leva. Världen är svart och vit.

Alltså. Förlåt. Förlåt för att jag är en av alla dom människor som får andra att må dåligt. Förlåt för att jag inte alltid gör mitt bästa för att stoppa orättvisor. Förlåt för att jag är som alla andra och förlåt för att jag inte är bättre än dom flesta.

jag har så ont i magen. så ont. så grymt illamående. skolan staplar sig på hög. Känns som att det är en omöjlighet att göra sånt som är viktigt. Jag gör annat. Jag bloggar istället för att leva.

I heard you when you screamed about your final chapter...

det är verkligen en hemsk värld vi lever i. Det här lidandet och skadandet tar aldrig slut

jag begärde aldrig allt. men lite var tydligen för mycket för dig.

jag skiter i det här nu.


*bara några timmar kvar*bara några timmar kvar*bara några timmar kvar*bara några timmar kvar*

-delete-
__________________________



Älskade stefan diskar i köket. det är bra, han har blivit en riktig hemma pappa. det är underbart i vår lilla familj med alla barnen. han lagar oftast mat, jag städar oftast, vi diskar och vi tvättar, han bäddar nästan varje morgon, och jag ler bara av att tänka på det. jag vet att jag är rubbad som blir glad av en storstädning, men jag blir det, och då städar han. sött va? Jag bakade maries supergoda kexchokladkaka till honom som tack för bäddningen.


om jag har tur så kommer världens bästa och mest saknade ben i morgon bitti och dricker kaffe med mig. mycket, mycket trevligt. jag behöver henne. jag behöver mina vänner så jäkla mycket.

jag  behöver mycket. kanske för mycket?