Lina

Jag vet att det inte bara är jag som har sagt att vissa dagar är värre än andra.
Jag vet att det inte bara är jag som räds den Otäcka känslan.
Jag vet att det inte bara är jag som ångesten försöker kväva.
Jag vet att det inte bara är jag och mina problem.
Jag vet att det inte bara är jag som försöker härda ut.
Jag vet att det inte bara är jag som fösöker fly.
Jag vet att det inte bara är jag, så varför känner jag mig så ensam?

Jag läste två Harry Potterböcker igår, och internetade och gjorde en massa annat, det är coolt. Då har jag snart läst om dom allihop. Nu NTI.

Hur flyr ni verkligheten? Vad gör ni precis innan det blir kris för att hålla er på rätt sida om verkligheten? 
   Jag läser. Det är iof inget ovanligt med tanke på att jag ofta läser, och tycker om att läsa, men jag läser på ett annat sätt. När känslolivet är kaotiskt på ett sätt som får mig att inte kunna känna efter hur jag mår, när jag inte vet om jag kommer spy, gråta eller skada mig själv. När jag behöver en paus. Då läser jag.
   Jag minns att jag har fått ganska mycket skit för det av vuxna människor som sade sig veta bättre. Dom kallade det verklighetsflykt och att det var lika illa som att fly in i ett beroende av olagliga eller lagliga substanser. Jag är bara delvis böjd att hålla med. Nej det är inte bra att fly, oavsett om man flyr till narkotikans, svältens eller böckernas värld. Men jag flyr nog alla gånger jag har chans att välja till böckernas istället för att skada mig själv. Och jag har alltid undrat, om var så illa, att ni likställde det med att knarka, varför tog ni inte tag i problemen som låg bakom mitt behov av verklighetsflykt?

Jag anser mig ändå vara ganska lyckligt lottad på den här punkten, jag lär mig massor och eftersom jag har en lite pervers böjelse för facklitteratur så är det ju inte så att jag bara läser strunt. Jag tror nog att jag har böckerna att tacka för mycket, mina fina betyg och mycket annat.

Men, kom ihåg att det varrierar. Det är inte alla dagar som jag klarar av att läsa istället för att göra andra dummheter, och jag tror inte att alla andra heller klarar av det, att läsa istället för att leva destruktivt.

Precis lika värdelöst spel som namnet antydde, men jag var såklart tvungen att testa. Måste jag inte alltid det, testa?

Jag har rosa blommor i håret och håller hårt i livet.

och göder mitt nya beroende. Potatisplättar är nästa grej på listan och det börjar banne mig bli på tiden.

Så många lyckopiller, med otrevliga biverkningar.

Jag tänker inte låta mig besegras av min sjukdom.
Jag tänker inte låta min sjukdom bestämma över mig.
Jag är bättre än min sjukdom,jag är så mycket mer än så.
Jag tänker inte låta den vinna, inte idag.


♥ Call it sickness, Call it madness, Call it obsession... I don’t care, I still call it perfection

Nu är den där nedåtspiralen igång igen, och jag vet inte riktigt hur jag ska tackla den. Jag vet hur jag vill tackla den och jag har några alternativ till hur jag vet att jag borde tackla den. Inget av dom passar just nu även om vissa lockar mer än andra. Jag har bestämt mig för att blogga istället för att gå ut till kökets och glömskans skåp. Jag ska sitta här tills det slutar klia i fingrarna och dummhetsnerven.

Det kom in en intox idag, och jag längtade tillbaka så mycket att jag blev gråtfärdig. Personalen stog förundrad vid sidan och såg på när jag utan större problem lyckades med det som dom misslyckades med. Jag gav medicin och höll patienten kvar på rätt ställe och på rätt sätt. Jag såg blickarna när jag kunde rapportera om substanser och mängder, familjeförhållanden och historia. Jag skulle vilja berätta men är rädd för att tappa masken, jag skulle vilja fråga dom om dom mins mig, för jag har varit där flera gånger. För mig var det inte svårt att lunga patienten i fråga och få i denne det den behövde, jag vet ju vad jag själv känt i sådana situationer. För mig var det inte svårt att trösta anhöriga, jag har varit med om det här alldeles för många gånger. Jag vet vad dom oroar sig för och vad dom inte behöver veta. Men oj vad jag längtar tillbaka.

Jag blir både friskare och sjukare för varje dag som går, jag lever ett ganska normalt liv där jag oftast gör bra ifrån mig, jag är inte lika självdestruktiv som jag en gång varit. Men tankarna är sjuka, knäppa och onormala. Jag vill lämna allt det mörka bakom mig, samtidigt som jag inte vill ha någon framtid. Jag vill inte göra mig själv illa mer samtidigt som jag saknar smärtan. Jag vill inte gå vidare, men jag vill inte avsluta något heller. Jag gömmer mig bakom livets alla men och hoppas att jag så småningom kommer till en insikt.

Jag håller med föregående talare

"She's coming over like a suicide
And its the same old trip

She'll cut you down with a single thrust
She's taking over too quickly
No medication can cure the lust
So say a prayer for the sickly
 'Cause she belongs to heaven"

No words never need to be explained.

den lilla djävulen har lekt
han har dragit oss,
släppt oss somnat,
vaknat,
varit förbannad
han har skämtat och slagit
men vi trodde vi överlevde
visste inte att vi var dömda att misslyckas

jag ler och döljer sorgen med ett skratt.

Promises that all fell through
Now everything's in black and white
The colors faded with the night
 And the stars we used to wish upon
Have somehow lost their light

These wounds won't seem to heal
 This pain is just too real
There's just too much that time cannot erase

Forget this life
Come with me
Don't look back
you're safe now
Unlock your heart
Drop your guard
No one's left to stop you

Bound at every limb by my shackles of fear
Sealed with lies through so many tears
Lost from within, pursuing the end
I fight for the chance to be lied to again

You will never be strong enough
You will never be good enough
You were never conceived in love
You will not rise above

I hold my breath as this life starts to take its toll
I hide behind a smile as this perfect plan unfolds
But oh, God, I feel I've been lied to
Lost all faith in the things I have achieved

Take me away from me

perfect by nature
icons of self indulgence
just what we all need
more lies about a world that
never was and never will be
have you no shame don't you see me
you know you've got everybody fooled
look here she comes now
bow down and stare in wonder
oh how we love you
no flaws when you're pretending
but now i know she
never was and never will be
you don't know how you've betrayed me
and somehow you've got everybody fooled
without the mask where will you hide
can't find yourself lost in your lie
i know the truth now
i know who you are
and i don't love you anymore
it never was and never will be
you don't know how you've betrayed me
and somehow you've got everybody fooled
it never was and never will be
you're not real and you can't save me
somehow now you're everybody's fool

Tack snälla människor som skrivit ner mina känslor

Long lost words whisper slowly to me
Still can't find what keeps me here
When all this time I've been so hollow inside

closing your eyes to disappear
you pray your dreams will leave you here
but still you wake and know the truth
no one's there
say goodnight
don't be afraid
calling me calling me as you fade to black
holding my last breath
safe inside myself

Sparkling grey,
They're my own veins.
Any more than a whisper,
Any sudden movement of my heart.
And I know, I know I'll have to watch them pass away
Just get through this day
Give up your way, you could be anything,
Give up my way, and lose myself, not today
That's too much guilt to pay
Sickened in the sun
You dare tell me you love me
But you held me down and screamed you wanted me to die
Honey you know, you know I'd never hurt you that way
You're just so pretty in your pain
Give up my way, and I could be anything
I'll make my own way
Without your senseless hate... hate... hate... hate.
So run, run, run
And hate me, if it feels good.
I can't hear your screams anymore
You lied to me
But I'm older now
And I'm not buying baby
Demanding my response
Don't bother breaking the door down
I found my way out
And you'll never hurt me again.

Nej, det är okej, jag lovar, allt är bra. Jag har det bra, jag mår bra och livet är toppen


It's true, we're all a little insane.
But it's so clear,
Now that I'm unchained.
Fear is only in our minds,
Taking over all the time.
You poor sweet innocent thing.
Dry your eyes and testify.
You know you live to break me. Don't deny.
Sweet sacrifice.
One day I'm gonna forget your name,
And one sweet day, you're gonna drown in my lost pain.
You poor sweet innocent thing.
Dry your eyes and testify.
And oh you love to hate me don't you, honey?
I'm your sacrifice.
I dream in darkness
I sleep to die,
Erase the silence,
Erase my life,
Our burning ashes
Blacken the day,
A world of nothingness,
Blow me away.
Do you wonder why you hate?
Are you still too weak to survive your mistakes?
You poor sweet innocent thing.
Dry your eyes and testify.
You know you live to break me.
Don't deny.
Sweet sacrifice
.
Jag kommer inte att förklara några ord. Mänskligheten räcker. Dom som felat bär felen med sig.
Alla är egentligen galna, det är inte bara jag.

Det är helt enkelt mänskligheten det är fel på,
det är bara jag som är normal.
Jag förstör min kropp med gifter
jag förgiftar mitt sinne med tankar

Allt går inte snabbt och smärtfritt, men man klarar allt och lite till.
Jag kommer göra det svåra samtigt som du tittar på, och det omöjliga när du slutat att hoppas.

Antrax,Antrax, Antrax, Antrax.

Kall och hård som sten, jag sitter bra på mina höga hästar,
det är tur att jag är omgiven av så perfekta människor
som så enkelt skyller på varandra.
Det är tur att ingen jag tycker om någonsin handlar fel
det är resten av världen det är fel på.

Den senaste tiden har varit turbulent. Jag har jobbat som ifatt hur mycket som helst i skolan, nästan tio inlämningsuppgifter under en vecka. Man missar tyvärr mycket när man är sjukskriven. Jag har fått emo-anfall, men låtit bli vassa tilhyggen. Jag har känt livsleda men låtit tabletterna vara i skåpet. Det har varit jobbigt, men jag har klarat det.

Och tur var väl det, för nu har jag börjat min underbara praktik på medicinakuten/HIA på Köpings lasarett, och jag är grym! Det är vissa saker som jag inte har gjort praktiskt än, som att sätta fast EKG-klisterlapparna, sätta KAD och ta venprover, men det kommer förhoppningsvis. Framtills dess så jobbar jag på och gör det jag har lärt mig, och som tack för det fick jag igår det bästa beröm jag kunde få. En SSK frågade mig hur länge jag varit här:

SSK: är det din tredje eller fjärde vecka?
Jag: första...
SSK: va? *Har du bara varit här i tre dagar?
Jag: Ja...
SSK: Oj...
-Paus-
SSK: Forsätt på det här sättet! Jösses... Ja, oj

Det värmde!=) och återigen har mina SSK-planer blommat upp, jag la dom nästan på hyllan ett tag eftersom jag var rädd att förlora patientkontakten. Men jobbar jag på en akutmottagning så slipper jag det problemet. Dom har lika mkt kontakt med patienterna som USK har. Toppen!

Återigen är det så mycket jag vill göra, och jag behöver flera livstider för att göra allting. Dock så tror jag att jag har koll på den närmaste framtiden. Jag tänkte försöka jobba så mycket som möjligt och satsa på körkortet(hur många gånger har jag inte sagt det?) För att sedan seriöst börja träna inför en ev. utlandstjänst. Jag tänkte be pappa om dom krav som mil ställer på dom sökande och träna efter det så att jag är redo när mitt drömjobb kommer.  När jag är klar med körkortet tänkte jag om läget känns rättt fortsätta att plugga, frågan är ju om det blir SSK-programmet eller om jag utbildar mig till ambulansförare. Vi får se...

Jag avslutade kontakten med psyk igår, det kändes rätt kul när Karin jämförde mig med Tine (arbogamördeskan), talade om för mig vad jag känner och påstod att mitt enda värde som människa ligger i Stefan. Intressant men felaktigt. Efter ett pajkastningsamtal frågade hon mig massa frågor som hon borde veta svaret på och uppmanade mig att verkligen bestämma mig om jag skulle leva eller dö, för att leva men att inte vilja det leder inte någonstans.

Jag vet inte ens hur jag ska kommentera det där, det är så absurt. Jag kämpar för att vårda det liv som alla runtomkring mig säger är så värdefullt, men jag känner det inte på samma sätt. Jag har ingen självbevarelsedrift och jag måste planera mitt liv i förväg så att det inte finns tid att göra dummheter, att jag försöker njuta av det därimellan och faktiskt fylla livet med mening betyder tydligen ingenting. För innan jag lever livet fullt ut så kan jag lika gärna dö. Jag frågade om det betydde att jag hade hennes tillåtelse att ta mitt liv, men det var ju inte precis så hon menat, precis som hon inte riktigt menat något alls.

Som tur var så var ju samtalet så pass absurt och skrattretande att jag inte kan ta det på allvar, annars hade jag nog kunnat må dåligt av att bli jämförd med en människa som kallblodigt mördat två små barn.

Nåväl när jag väl kom hem igen på kvällen så blev allt bara positivt. För där väntade ett paket från Everand.se så nu äger jag världens vackraste brosch och en söt liten namnskylt.

Inser ni vad det betyder? Den 18 December är jag färdigutbildad USK, jag har klarat det! Jag är så himla nära nu, så nära att jag faktiskt kan peta på föremålen som bevisar det. Oh vad jag längtar, det är mindre en en månad kvar. Om mindre än en månad har jag motbevisat mina demoner, för jag har i så fall fixat det! Jag har blivit världens bästa undersköterska!

Jag lägger av och lägger ner att bry mig. ni får försöka rädda ert sjunkande skepp själva för det här är grymt respektlöst. Det ni säger när ni glömmer är att mitt enagemang, min tid och mina ideér inte är vatten värda. Jag har lagt ner grymt många timmar på hemsidan, varit på dom flesta möten som varit sen jag började och ständigt sökt inspiration och goda ideér från olika håll.

Men när ordföranden glömmer bort och repar istället, och inte blåser av repningen för att göra som han och alla andra lovat, då är det illa. Efter det här kommer ingen att kunna ställa krav på varandra  i den där föreningen, för det är okej att glömma bort och göra annat istället, herr ordförande gör ju så. Det är okej att bete sig respektlöst och skita i att dom man kallar för vänner kanske hade en miljon viktigare saker att göra, men endå avsätter tid för att pallra sig ner och hålla sin del av överrenskommelsen. Det är okej att skita i andra människor och hitta på andra planer istället för att dra sitt strå till stacken.

Det är inte första gången, och det är inte bara ordföranden som glömmer, eller enligt min mening struntar i saker som de lovat att fixa. Det handlar om allt möjlligt från små till stora saker, men mönstret är detsamma. Jag tror att det beror på tekniken och dess hemska framfart. Jag menar vem kan begära att folk ska kunna lägga in en påminnelse på mobilen när dom samtigt måste förstå T9? Jag hoppas att människorna där nere en vacker dag inser att dom driver föreningen i botten genom att inte värna om dess framtid. Demolyssningen idag var ett steg mot framtiden, något som istället blev ett bakslag.

Våga för fan inte sitta hem sen och klaga, när bååten tar över stället, och alla flyr. För det är erat fel. Det är inte publikens fel att dom inte kommer på spelningarna, det är ni som inte ger dom vad dom vill ha. Det är inte kommunens fel att ni fick mindre bidrag i år, det var ni som inte fixade medlemmar. Om jag hör någon av er klaga på varandra och andras engagemang kommer jag personligen att sparka er brutalt hårt på den kroppsdel som kommer att göra ondast, för majoriteten av er är inte ett dugg bättre själva. Men jag antar att det är enkelt att kasta sten i glashus.

Jag har varit otäckt arg i fem timmar, och hjärtat slår fortfarande extra hårt, adrenalinet är på topp och jag vill slåss och förstöra. Jag skyndade mig att avlsuta ett visst samtal, då jag visste att jag skulle kliva över gränsen. Jag var snäll och lät bli, för jag är duktig på att träffa känsliga punkter med elaka spydigheter. Det får räcka så här, en sista utskällning kommer ni att få,jag hoppas innerligt att vi ses på onsdag.

När det här sjunkande skeppet sjunkit vet jag vilka matroser jag kommer att hålla ansvariga.

Vi hade en präst som gäst i skolan idag, det väckte många tankar. Vi pratade om hur viktigt det är med möten mellan människor, kroppsspråk och tonläge, han tackade mig för att jag fick honom att se saker ur andra synvinklar. Det kändes bra, att en präst säger att jag är bra med människor, det värmer verkligen. När min vän var cancersjuk sa han en gång att jag skulle passa på onkologen, han har rätt, det skulle jag verkligen. Jag är bra på möten med människor, jag älskar att ge folk mer än vad dom förväntar sig, att skapa golden moments. Jag har även funderat på hospice, jag tror att jag skulle kunna göra extra gott på ställen där människor mår dåligt, där människor ifrågsätter sin existens och behöver hjälp. Jag vet det, och jag vet också att jag verkligen skulle göra ett bra arbete, jag brinner för människor. Jag tycker om att möta människor, att laga människor och att hjälpa människor.

Vi pratade om döden, jag har läst en ssk-students blogg, där hon skriver om hur hon blev lämnad ensam med en döende person som frågade om han skulle dö nu, hon visste inte vad hon skulle svara. Jag vet vad jag skulle svara, jag vet också att svaret skulle bero på vem personen var. Jag skulle nog spegla mycket, spegling är ett bra redskap.

Vi pratade även om vak, vak är när man sitter hos en döende person så att denne inte ska behöva vara ensam den sista tiden, och jag berättade om ett hemskt vak under min praktik. En ssk satt en meter ifrån den döende kvinnans säng och läste en tidning och drack kaffe. Jag har ingenting emot att folk i vissa fall läser samtidigt som dom sitter vak, allt beror på situationen. Men just det tillfället, jag kände inte att den döende kvinnan fick ut någonting av denna ssk och hennes sätt. Just den här kvinnan, och just den här situationen, det var bara så fel.

Men det är mycket som är fel just nu. Min klass är sjukt trasig, och många andra som jag känner likaså. Men klassen, jösses! Det är så enormt starkt av mina klasskamrater att orka med skolan samtidigt som nästan var och en går igenom sina personliga helveten. Det är en tjej, vars man har en hjärntumör. En annan som har haft två närstående som gått bort inom ett år, och nu väntar hon på den tredje, en annan har obeskrivligt hemska problem med sin lilla familj. Flera har börjat gå till psyk, någon har utvecklat panikångest med mera med mera.

Jag lider med dom allihopa och här återkommer vi till ämnet; mänskliga möten. Jag kan i många fall inte göra mer än att lyssna och försöka ge tröst, och här gäller det att göra det bästa av varje enskillt möte. Att tänka på vad man säger men framförallt hur man säger det. Att ta tillvara på tiden och göra varje möte till ett så bra möte som möjligt för alla parter.

Jag hoppas att det går väl för er, och att ni lyckas gå vidare med era liv med så lite skador som möjligt. Att ni så småningom kan se det positiva igen, att ni lever lyckligt.

/"Flickan med dom varma händerna"

Dagar då man tror att man kommer att döda nästa människa man ser.
Dagar då man hatar med eller utan orsak.
Dagar då allt känns ovärt.
och dagar då man ligger ner.

Jag är så trött på alla lögner och all pajkastning. Jag är så trött på att folk tror på det. Jag förstår inte att folk tror att jag är blind, döv och dum.

Kanske skulle det vara andra än vi två, kanske skulle ni må bäst med varandra.

Det verkar inte längre finnas ett ord som ärlighet och stake. Det verkar mer och mer handla om att ge andra falska intryck.

Jag sä

Saknar det vi hadde. Men det är också fel, för det vi hade var inte bra, det var jag som trodde att det var bra.

Jag önskar att vi hade det, så som jag dom bra stunderna kände att vi hade det. Att det hade varit på riktigt, att det vore du och jag mot världen, framtiden.

Jag önskar att vi redan hade rett ut det här, och jag har en klump i magen som säger att det inte kommer gå vägen.

Scenariot är detsamma, varför skulle jag vara annorlunda, när slutar jag vara annorlunda.

Du vet att jag älskade dig va?

Ni som känner mig vet att jag gör det ganska  ofta, funderar alltså. Och just nu undrar jag ifall det var värt det. Är det värt att försöka se saker ur ett annat perspektiv, när man är totalt insnöad på något annat?

Tack Ni som svarde den anonyma kommenteraren. Det var sött!=)

Det känns så, som om jag sitter fast, mot min vilja i en sörja jag inte bad om. Jag vill så gärna till Stockholm, och jag vet att jag är på  väg, men tålamod har aldrig varit min starka sida (förutom när det gäller hämnd, den rätten skall vara kall) och jag vill vara där nunununu! Det känns som att jag inte längre vet vart mina känslor börjar och slutar, det är bara en slemmig massa, ja som tapetklister faktiskt. Jag vet några saker och resten vet jag inte om jag faktiskt bryr mig särskillt mycket om.

Jag vet att du inte är mer än en simpel lögnare
Jag vet att jag gjorde fel som la mig i, ni förtjänar varandra
Jag vet att någonstans finns det en gräns för vad som går att laga
Jag vet att i vissa fall är den gränsen passerad
Jag vet att du återigen försöker med samma dammiga kort
Jag vet att jag inte låter mig köpas
Jag vet att jag ska hämta banankartonger
Jag vet att snart så slipper jag skiten
Jag vet att jag fixar skolan, trots min ständiga rädsla för motsatsen
Jag vet att jag är bra på det jag gör, jag fick den bästa praktikplatsen
Jag vet att jag är sjuk, riktigt dålig, men hoppas ändå på det bästa

Jag vet däremot inte hur många minuter till jag står ut. Att se dig andas kan rubba min esxistens. Dom jävla katterna hårar ner överallt. Min kläder blir förstörda och jag tvingas kliva på kattsand. Jag ger inte upp, det har varit lögn dom gånger jag trott mig vara nära. Jag är så grymt mycket starkare än att ge upp, jag går vidare istället. Nya äventyr, nytt liv, nytt umgänge, nya tider.

Well, i slutet av dagen spelar faktiskt ingenting någon roll, jag vet vem jag är och vart jag är på väg. Det räknas.

Jag vet inte om mitt ordförråd är tillräckligt stort för att beskriva vad jag känner. Om jag har tillräckligt många elaka ord på lager. Om jag har tillräckligt med gråt i kroppen för att orka prata om hur jag mår.

Det finns en myt som säger att eskimåerna har över hundra ord för snö, jag skulle behöva lika många för ordet trasig.

Jag har även allvarligt börjat fundera på om jag ska försöka få ur mig smärtan genom fysisk aktivitet. Träna kanske funkar dom dagar jag är ledsen, och när jag är arg får jag helt enkelt se till att sikta på ditt ansikte.

Det går inte en dag, inte en enda jävla dag, och vi är alla precis lika jävla skyldiga. Jag siktar fortfarande på arsenik, men dom på apoteket sa att det inte räkte med en bild på ditt fula ansikte.

Jag vet inte riktigt vart felet sitter, men det börjar bli akut igen. Jag är en fara för andra, och pulsen ligger konstant på över hunddra.

Det var det sjukaste jag någonsin hört.

Sinnesförvirring.



Tillägas bör att detta inlägg är skrivet på ett sådant sätt att du inte ska ha en aning om vad det egentligen står.
Gör dig själv en tjänst, och be om ett nackskott.

Idag fick jag ett otroligt besked, min vän är cancerfri! Alla biopsier var gröna och proverna är bra. Han är frisk. Du är frisk underbara människa! Ett stort grattis och jag tackar härmed officiellt dom som har stöttat honom när han har behövt dom, och mina vänner, det har varit skönt att kunna prata med er när det har varit jobbigt och jag har varit orolig för honom. Men framförallt, ett stort tack till dig som kämpade dig igenom det här. Jag är stolt över dig.

Jag hoppas att han nu skapar ett nytt liv som är precis så som han vill ha det, att allt spelar honom väl i händerna.
 
Jag håller också på att skapa mig ett nytt liv. Jag hoppas att alla bitar faller på plats, men det är mycket som måste falla på plats då. Jag måste orka gå tillbaka till skolan, och komma ifatt tills det är dags för praktik. Jag vill till stockholm, jag och mia letar lägenheter för fullt. Men jag vill också tillbaka, hitta den gamla känslan igen.

Jag önskar att mina känslor var som förut, och inte ersatta av likgiltighet och ångest.
Jag önskar att mitt förtroende skulle finnas kvar, och inte ligga krossat på marken.
Jag önskar att jag kunde känna andra känslor än ilska och hat.
Jag önskar att ingenting skulle ha blivit som det blev, att du inte gjort det du gjort.
Jag önskar att jag skulle orka kämpa för oss, men jag orkar knappt andas.
Jag önskar...

Jag skulle kunna hålla på i evigheter, och det värsta är att jag stundtals önskar att vi inte mötts. För precis så ont gör det. Men det håller ju inte heller, att önska orimligheter.

Jag vill att ni ska veta det att även om jag oftast är sårad, arg och ledsen så önskar jag att jag kunde hitta tillbaka, Jag önskar att jag skulle kunna utala tre valda ord, jag önskar att det fanns pirr i magen och förtroende. Jag hoppas att den här flytten leder mig dit. Jag är klar i Köping, och alla vidriga människor som befinner sig här tillsammans med den ångest som bara ett krossat hjärta kan generera. För att jag ska kunna rädda mig själv, mitt förhållande och relationen till vissa människor så behöver jag komma bort, komma hem.  I den här stan får jag inte sinesro ens ett dygn, men någonstans i min förort vet jag att jag kommer att finna glömska. Jag ber bara att den kommer förr och inte senare.

Jag minns så starkt, hur jag kämpade för att hålla ihop det som var "oss", när alla andra försökte slita det isär. Jag anade inte då att du var den som slet hårdast. Men jag försöker komma ihåg den känslan, för den är jag villig att kämpa för.

Jag vill att allt ska bli bra, på alla olika sätt, men det finns inget sätt att laga vårt förhållande på så länge jag tvingas kvar här. Jag kommer aldrig att känna förtroende så länge som jag misstror allt.

Jag hoppas att den här flytten ger mig allt jag vill ha, att jag hux flux blir förälskad igen, att jag lär mig lita på dig, att jag vill vara med dig, att jag återigen kan känna att jag älskar dig. Jag hoppas verkligen, och jag vill, det är delvis därför jag inte flytt till en egen lägenhet här i stan. För jag minns att det en gång fanns något jag kämpade för, en gång var vårt förhållande värt allt, och jag saknar den känslan.

Nuförtiden, ser allt nattsvart ut. Du står fortfarande inte upp för det du gjort, du flyr varje fråga och spyr galla över den tjej som faktiskt ledde mig på rätt spår. Jag skiter gärna fullkommligt i hur falsk, ful och äcklig du tycker att hon är, hon är ditt x, sålunda borde du hyst varmare känslor för henne än dom du uttalar nu. Jag hoppas du inser att jag inte glömmer. Jag minns alltförväl den tiden då hon var okränkbar, du säger att du inte förstår varför du slösade din tid på "a waste of sperm and eggs", men om jag var skeptiskt tog det hur i helvete. Jag minns allt det där, och jag kan närsomhelst spela upp känslan och ljuden av hur det går till när du får ditt hjärta krossat över en datorskärm.

Därför måste du släppa mig fri, för det blir svårare och svårare att laga det som en gång var vi. Jag kvävs av din ånger och jag bryr mig inte om den. Jag hoppas att jag kommer sakna dig när jag flyttar, och jag har anledning att tro att det kommer att bli så, men inte om jag redan drunknat. För att kunna rädda det som var vi, för att vi ska ha en möjlighet att hitta tillbaka till varandra, så behöver jag få luft, jag behöver komma bort, och jag tänker åka hem.

Jag vill att du förstår allt det här, att jag blir mer och mer likgiltig vartefter du fyller på med skitsnack och felvalda ord, men jag minns känslan av kärlek. Jag försöker hålla minnet av oss kvar, för då har jag något att kämpa för. Jag hoppas att vi löser allt, och vi kan börja planera den där framiden, för du var den jag ville dela den med. Jag tror att dom känslorna finns kvar någonstans här under all likgiltig yta, annars skulle det väl inte göra så här ont att leva?

ni vet väl att man sover cirka en tredjedel av livet? vilket leder mig till slutsatsen att jag ska sluta sova, sluta äta och sluta blogga. hur ska jag annars hinna med allt?

jag menar jag vill (eller tror att jag vill)
läsa klart till underskötersa
läsa påbyggnadsutbildning till ambulansskötare
läsa till sjuksköterska
jobba utomlands antingen via fn eller försvarsmakten
bli polis
jobba som mentalskötare
fortsätta att styra upp smedjan
redan ha flyttat
köpa en lägenhet och renovera om
lära mig spela gitarr
shoppa
arbeta som volontär i sydamerika
jobba som väktare
jobba som hundförare
jobba som tulltjänsteman
forska
skriva en miljon olika c-uppsatser om olika saker
jobba ihop en förmögenhet som jag sen kan skänka bort
skriva om mitt testamente och vita arkiv
brodera mera
lära mig måla
sjung i kör
lära mig den medicinska ordboken utantill
lära mig fass utantill
läsa tiotusen olika påbyggnadsurser inom olika ämnen på olia nivåer
lära mig skriva cv (HJÄLP!)
söka fler jobb
söka fler lägenheter
flytta till radhus med mia


ni inser det också eller hur?
det finns inte tid att leva om man måste leva också.

det finns skulder som bara kan betalas på ett sätt. jag tycker att du borde veta det, det finns skulder du bara kan betala med eget liv. vad gör man när läget är så?

jag dricker kallt kaffe och önskar att jag fick röka inomhus, jag äter en kall morot  och tittar på hösten. utanfr fönstret där jag sitter finns det två ståtliga rönnbärsträd och jag tror jag ska byta ut ordet lönnlöv mot rönnlöv. både för att det låter annorlunda men också för att rönnlöven ser mer blödande ut. dom är rödare och det känns passande.

jag hatar galenskap, både min egna och andras. jag hatar självföraktet som bor innanför mitt skallben. jag hatar skakningarna som tar över min kropp. jag hatar din galenskap också, och alla andras. för galen, det är vad världen är.

du är galen som tror att ett förlåt kan laga någonting, att ett förlåt skulle betyda något.
du är galen som tror att jag kommer att vara galen med dig
du är galen som agerar på ett visst sätt
du är galen om du inte bryr dig.
galna, ni är fan galna allihopa!

jag däremot, jag gillar droger. nikotin, koffein, efedrin, kodein, morfin. inte så att jag knarkar, bara så att jag önskar att jag gjorde det. jag saknar tiden när jag hänge på vissa forum, peppade och blev peppad. kaffe, efedrin och nikotin. jag skulle ha viljat se mig i en spegel då.

men men, jag behöver inga droger och jag har mediciner mot min galenskap. jag och mia flyttar till storstan så fort vi får napp på en lägenhet. hon och jag på nya vilda äventyr. vi har pratat om det, godbiten och jag. om våra balongkvällar. vi kommer sitta där med kaffe, ciggaretter och gitarrer. vi är på väg någonstans. ett äventyr även om det för mig också betyder att komma hem.

hem. jag smakar på ordet och ler. hem. hem, hemma med familjen och  ylva. hon får stå för sig själv för hon är mer än familj. det är helt otroligt vad jag älskar henne och hennes familj. vi har den perfekta relationen. hon är min biologiska syster och min bästa vän. jag tror knappast att det var vad hon anade när vi var små och jag var förjävlig. att vi skulle ha den här kontakten idag. när jag smög mig in på hennes rum och spelade tv-spel fast jag inte fick, när jag snodde hennes dyra ansiktsmasker och allt annat jag hittade på, och jag lovar att det inte var lite.
Jag undrar om jag förvirrar henne när jag hela tiden släpar med mig nya vänner till henne, men jag kan inte rå för det. jag vill dela med mig av hela världen till henne. och jag vill visa henne för alla. för du ylva, du är som en saga för bra för att vara sann.

jag kommer hela tiden på mig med att fortsätta att titta ut på hösten. och önskar att det inte blev vinter. som i låten, jag vill inte vara din vinter eller någons ursäkt att gråta. men det som sker sker av en anledning. allt som har lett fram hit har skett av en anledning, även om jag skiter i vilken det är. och någonstans måste man sätta stopp. jag gör det här och för länge sen. jag förstår om det beslutet inte tas emot väl, men jag tänker inte vara en dörmatta i en värld av stövlar. det är dags att börja leva igen. cos love dosent hurt, so i know im not faling in love, im just faling to pieces.

när man agerar vet man som vuxen alltid vilka insatser man spelar med. snackar man skit om en vän, kan den vännen lämna en, är man otrogen kanske förhållandet spricker, mördar man någon kan man hamna i fängelse. man satsar, spelar och hoppas på att vinna utan förlusten. men ibland behöver man kanske upplysas om att verkligheten kommer ifatt dig. i verkligheten kan man sällan äta kakan och ha den kvar. och jag försöker att leva i verligheten. för allas skull så måste jag lämna. det gagnar även dig. snälla förstå det, snälla släpp mig. låt mig få lära mig hur det är att stå på egna ben. jag behöver det

jag behöver...överleva.

Där, hörde du det? kraset? Det var jag som gick sönder, ännu en gång. Det var mitt känsloliv som flög i spillror, lika lätt som när man tappar ett glas. Ser du? Det du tror är kaffefläckar på väggen är egentligen blod, lika lätt som när du råkar klippa lite snett eller skära dig på benen under rakning. Lika lätt faller jag. Lika lätt som du röker en cigg, eller skrattar, lika lätt rasar allt jag byggt upp. TIllbaka på ruta ett och jag orkar inte vara kvar. Jag behöver få komma bort nu, jag behöver få lämna över till någon som kan det här spelet bättre än jag. Dom säger att det finns ljus i varje ände av varje tunnel, jag vill mer än så. Jag vill flyga högt, även fast jag vet att jag då faller hårt. Det får vara värt det, det måste vara värt det, för verkligheten är det inte. Jag är så trött. Trött på alla undrande och hånfulla blickar. Jag vet att jag äter mediciner som gör mig fet, jag behöver inte dina blickar för att påtala det för mig. Ja, jag går till psyk, men det gör ju du också, varför sitter du annars i väntrummet och undrar vad jag gör där?

Förut var det värt det, allt var värt det, jag samlade på leenden, men nu är jag här, jag kan inte vända tillbaka. Försöker jag mig på att vända om måste jag gå igenom allt igen, göra samma misstag igen. Bättre att borra ner huvudet mellan axlarna och lunka på.  Jag vet att jag inte är något eller någon, jag vet att jag till skillnad från andra alldrig kommer att bli modell. jag är inte skir, men jag är skör, precis som glas. Hur ska jag kunna förmedla det, hur ska jag få världen att inse att jag är ömtåligt gods, och om det här är att ge upp, då ger jag upp.

Det måste få ta slut snart, stopp-knappen, vart är den? Man säger mycket, men man vet egentligen ganska lite om sig själv när ångesten och ensamheten tränger sig på.

Din låt, dina bilder, ditt liv. Vad är jag om blott ett jävla plagiat. Vem är jag om inte ens min psykolog låter mig vara den jag är. Det kanske är bäst så, att helt och hållet lägga kontrollen i andra människors händer. Låta Kerstin sätta ut tabletterna om hon vill, låta henne ta bort mina diagnoser om hon vill det. Jag behöver inte vara en borderline-personlighet med schizoaffektiva psykoser, jag klarar mig väldigt bra utan. Jag kan fortfarande göra mig själv illa, jag kan fortfarande uppfatta världen väldigt annorlunda.

Jag försöker förneka varför jag skriver sketna bloggar som gör en massa männisor oroliga, jag försöker fortsätta hoppas att det ska läka. Men vissa är läker inte, det blir bara vätskande sår, gult, äckligt var som syftar till att visa för alla hur trasigt inehållet är. Men sanningen är, precis som när min älskade syster fick blogg adressen. Att vissa saker får jag inte prata om. Jag får försöka göra en avvägning. Berättar jag för mycket så kanske folk som vill lägga in mig äntligen får lite kött på benen, men samtidigt så ses det som att skvallra av den svarta borderline-lina. Vet ni vad som händer folk som skvallrar förutom att dom får svarta tungor och långa näsor? Dom skadas, dom slits sönder. och jag är en mästare på att skada mig själv. Den här är bloggen är aldeles för ofta mitt enda ärliga rop på hjälp, men ni har alla märkt att jag förnekar och håller upp en annan fasad om ni försöker konfrontera, jag sparkar bakut och slåss med frennesi mot dom som faktiskt har till uppgift att laga mig. Jag är trasig. Hur många låtar som än säger annorlunda, att jag inte behöver fixas. Texterna är bara lögn, precis som verkligheten som jag inte ens vill leva i. Säger jag för lite, så sker ingenting, jag får ingen hjälp och går så småningom under. Säger jag för mycket, skvallrar jag och kommer se till att jag går under. Jag vill att ni ska veta det, att jag inte får skvallra, det är inte jag, inte den Lina ni säger att ni tycker om som ljuger för er, men hon måste spela med. Jag måste spela med. Det är ett tvång, lika starkt som att andas.

Dom där impulserna, det var dom jag skulle skriva om. Impulser som både säger åt mig att skära och överdosera, och den där lilla lilla rösten som skriker "ring psyk någon!". Jag slitts mellan två ytterligheter, splitting i världsklass. Enbart svart och vit, inga gråzoner. "bara vara jag"- spellistan på repeat. Fan. Kaotisk värld, kaotisk verklighet.

Är det så här för alla andra också? Att livet gör ont? Ohyggligt ont? Är det så för er också att ni alltid kan andas för verkligheten är för tung? När varje ord och varje handling slungar er längre bort från stranden och ni finner ersjälva någonstans mitt ute i ingenstans och trampar kvicksand? Vet ni förresten vad som händer om man trampar i kvicksand? Man sjunker snabbare. Jag vet inte längre vad jag borde göra. Ge upp och vänta på att sjunka, eller trampa och troligen sjunka snabbare.

Allt är inte mitt fel, mycket är ditt fel. Hur fan är man funtad när man medvetet har sönder människor, hur tänker man när man utalar samma lögn gång på gång? Hur fungerar jag som fäster mig vid hemska minnen och vägrar att glömma och förlåta
How does it feel...
To be,
different from me,
Are we the same,
How does it feel...
To be,
different from me,
Are we the same,
How does it feel?

och nej, som vanligt så behöver ni inte oroa er, min k-tanget glappar och jag vill inte prata om det.

Mia, godbiten, påminde mig om att det nu är närmare 53 veckor sedan mitt senaste besök på akuten. Det känns som igår. Det var iof inte ett år sen jag senast överdoserade. Men det är ett år sen det slutade så illa att någon hittade mig medvetslös. Det känns som igår, för känslorna är kvar. Jag räknar i panik hur många Imovane jag har kvar... Satan, nu är det mindre än dödlig dos- och paniken infinner sig.

Jag förstår det inte. Ganska ofta känns jag som en normal människa med ett ganska okej, om något destruktivt och melankoliskt känsloliv, sen kommer tankarna. Jag gör för lite, jag gör för mycket, jag räcker inte till, jag är inte nog. Jag är som alla andra. Hur ska jag lära mig att hålla de destruktiva känslorna och de negativa tankarna på avstånd? Vad behöver jag göra för att komma ur gamla hjulspår? Hur kan jag förändra världen?

Det behövs förändring. Jag borde hushålla med mina resurser och inte ge tusen procent i allt jag gör, de som vet säger att det räcker att vara duglig.

Det är över ett år sedan och det är bara en sak som har ändrats. Jag ägnar inte varje vaken minut åt min borderline. Bara några timmar dagligen. Jag hoppas så mycket på dom här tabletterna men får panik varje gång jag äter dom- Jag kommer ju att bli tjock, det står i bipacksedeln och eftersom FASS är min bibel så kommer det att ske. Det blir inte bättre av att nästintill alla jag pratat med säger att dom eller de dom känner gick upp i vikt av medikamentet. Varför skulle jag vara annorlunda? Jag får fortfarande samma värdelösa hjälp från psyk. Psykiatrireformen var ett skämt och den så kallade öppenvården är nog inte bra till något annat än just mediciner. Jag har inget behov av kila över gatan en gång i veckan och berätta om alla personer jag är arg på. Jag menar, dom människorna brukar veta det, jag är inte direkt känd för att hålla god min när det gäller irritationer samt att jag och tanten på psyk inte ens bryr oss om att komma ihåg vad den andra känner. Det lutar mer och mer åt att jag slutar gå dit, vad har jag för utbyte av att sitta och lyssna på en tant i en timme som skäller på mig för att hennes kollegor diagnostiserat mig? Är det mitt fel att dom ansåg mig ha en viss psykisk störning? Varför tar hon inte det med dom, eller diagnostiserar om mig?

Nåväl, nu har jag lagt tillräckligt med energi på att blogga om en person som faktiskt inte påverkar mitt liv. Det är kanske något bättre att lägga energin på det som faktiskt får mig att må bra, eller på att eliminera alla negativiteter? Det är över ett år sen, och det är tråkigt att säga, men jag valsar fortfarande längs kanten till avgrunden. Det behövs så lite för att få mig att tappa balansen, och ibland är det skönt att släppa taget. Jag vill inte förespråka överdoser till någon, men det ger en kick att veta att man faktiskt gör något mer än att bara klaga. Precis innan medvetslösheten brukar jag få en enorm tankeverksamhet och ett obegripligt inre lugn. Kanske är det så, att jag behöver överdoserna till att organisera ett annars kaotiskt inre? Just då, innan jag tappar kontrollen infinner sig känslan av att antingen är eländet över nu, eller så är problemen kvar när jag kommer tillsans, då får jag ta tag i dom när jag kan gå igen.

"Allt du vill är på riktigt" jag vet inte vartifrån hon fick det, och jag kan inte förklara hur gärna jag önskar att det vore så. Tänk om allt jag verkligen ville var på riktigt... Absurda tanke! Tänk vad mycket jag inte skulle gjort då, jag hade varit död för elva år sedan. Kanske krävs det årsdagar för att komma ihåg sånt. Nu är det knappa ett år sen jag lärde känna en väldigt kär vän, det känns som tusen år sen...Jag tror att vi hade träffats två gånger när hon kom till sjukhuset för att hälsa på, jag önskar att vi kännt varandra bättre redan då. Eller, jag tror att vi gjorde det. Jag fann min Mia på en balkong, tre våningar upp, mitt i en rädsla för knivhugg, massförstörelse och skörhet. Där på en kall balkong med vin och cigaretter träffade jag någon som är så nära en själsfrände jag kan beskriva. Som på sjukhuset, jag ville inte ens ha besök, jag låg i alla fall bara och hallucinerade. Hon kom in med sitt vackra röda hår och sa bara "Hej". Inga klychor, inga förmaningar. För hon visste precis hur jag mådde. Hon vet precis hur man mår dagen efter, hon har legat i den där sängen själv.

-och jag vet, att skulle det hända igen, så skulle hon ordna allt precis som jag vill ha det. Hon har lovat, och vissa löften bryter man inte för allt i värdlen. Jag sitter med tårar i ögonen och minns våra ID-band som jag stal och skrev. Med ett nummer att ringa in case of... Ett nummer och sedan totalstopp. Det sorgliga är att jag minns att det var tre band. Jag var villig att släppa in en tredje människa i vår lilla cirkel av samhörighet. En annan trasig själ som tydligen alltid varit nära men ändå långt bort. Jag tror aldrig att dom där ID-banden nådde henne, och jag är nog lika glad för det. Hon svek ju hederskodexen. Man tar inte sönder trasiga själar mer än vad dom redan är. Ska man hacka på någon så hackar man på allmänheten, den där massan av glada människor, för det är dom som är konstiga och vi som vågar vara normala.

Men det hjälper inte mig. Jag sitter fortfarande här, ensam mitt ibland en massa folk, och önskar att två veckor går fort, så att jag återigen kan fylla på frådet av Imovane. Jag vet att det är nu jag borde dricka mitt Theralen, det är dom här känslorna som ska drogas bort. Jag kan bara inte förmå mig. Det här är ju faktiskt jag, med alla mina trasiga, hatiska splittade känslor. Där mitt i kaoset finns jag, den riktiga Lina. Hon som håller sig vid liv av pur viljestyrka, som önskar att hon återigen kunde leva på luft och vatten. Jag skulle inte vara jag utan alla mina egenhete. Hur mycket jag och andra än må förbanna mina deppresiva sidor, så är det fortfarande jag. Förbannar vi sjukdomen förbannar vi mig. Är det värt det? Är du villig att förlora mig för att hålla mig vid liv?

Är jag galen som undrar?

Jag har tänkt på den länge, men kände mig tvungen att vänta med att publisera den. Läget är jobbigt, riktigt jobbigt.

Det händer mycket i mitt liv nu och allt är inte negativt. Men som vanligt så är det dom negativa bitarna jag behöver bearbeta, det är det negativa jag skriver om och det är det negativa ni läser om. Kom ihåg det, att det mörker du ser, gör att stjärnorna syns lite mer.

Det är operation idag. Jag har en kär vän som är sjuk, han ska operaras idag. Jag är så orolig att jag mår illa. Inte för själva operationen i sig, jag vet att han tas bra om hand. Men jag oroar mig över hur han mår, hur han kommer att må, och vad jag kan göra.

Vad kan jag göra i en sån här situation? Är det någon som vet? Jag försöker att alltid finnas där för honom, och jag hoppas att det hjälper. Han är i en svår sits, och jag vill dela hans börda. Jag skulle ge min högra arm för att göra livet lättare för honom. Jag skulle ge mitt liv för att han skulle bli frisk. Jag är villig att göra ALLT, ALLT som krävs, hör du det? Jag gör vad som helst för dig, och jag menar det raring. Skulle du få ett sug efter tugummi, så säg till så kommer jag med det. Detsamma gäller vad det än må vara. Jag finns här och ställer upp för dig,slåss för dig. Jag vet inte hur jag ska kunna säga det till dig mer än vad jag redan gjort, men jag vet att du läser.

Jag hoppas att du tar till dig hur mycket du betyder för mig. Minns du när du erbjöd dig att köra mig till Eskilstuna flera gånger i veckan om jag kunde få behandling där? Minns du att du erbjöd mig att flytta in hos dig? Minns du allt du gjort för mig?

Allt det du gjort och erbjudit dig att göra för mig vill jag ge tillbaka. Du behöver bara säga till, så kommer jag på stört.

Vänner är människor som ger för att se den andra glad. Vänner är personer som ger utan att förvänta sig något tillbaka. Du är en vän, och jag längtar tills du kommer hem igen. Kaffe och Soda Stremat vatten i din soffa är underbart.

---

Det sker någonting annat idag också. En vän måste säga farväl till sin vän. Jag önskar att jag kunde göra så att det inte vore nödvändigt. Jag önskar att jag kunde göra honom frisk. Jag kan inte, och jag hatar min maktlöshet. Jag skulle så gärna ha velat rädda honom åt dig. För ni var bra tillsammans.

Maktlöshet, jag hatar ordet. Jag önskar att jag kunde göra mer än att vara barnvakt. Jag önskar att jag kunde laga allt som är trasigt i ditt liv. Jag önskar att jag kunde laga dig. Men jag kan inte. Jag finns här, dag som natt, idag och i morgon. Jag har kaffe, nikotin och alkohol, och ständig övervakning. Jag lägger in mig på psyk om du vill, så att jag kan finnas där för dig då också. Det finns inga ord som kan ta bort det som sker, inga ord som kan laga. Så jag har sedan länge slutat att försöka. Vill du ha mig där, så är jag alltid bara ett samtal bort.

---

Standby. Jourhavande medmänniska. För er alla. Alltid. Det räcker med ett samtal, så kommer jag vad det än handlar om. Oavsett ifall det handlar om sjukdom, djur, barnvakt, kramar eller choklad. Ett samtal. Kom ihåg det. Jag erbjuder er allt jag kan ge. Det är inte alltid tillräckligt och vi kommer tillbaka till orden maktlöshet. Kan jag påverka så gör jag det. För er alla. Ingen nämnd och ingen glömd. Men ni är betydelsefulla. Glöm inte det.

---