Gör skillnad du också!
Sparris.
Ja det är sant, jag är grym på sparrissoppa! Med riktig hel sparris och från zero! Jag gillar soppa och den här är nog en favorit förutom att den var lite dryg att göra->Tack Stefan som gjorde det jobbiga. Puss
chatjiiing!
Jag har fått jobb!! Weeio. Iof "bara" som vikarie inom den särskillda omsorgen i Köpings kommun, men det är ju å andra sidan det enda jag kan jobba som med tanke på att jag pluggar. På anställningsintervjun hoppade damen jag pratade med över alla frågor i stil med "vilka är dina sämsta egenskape/ sämmre egenskaper?" Jag tror att det berodde på att jag gav henne så lysande svar på allt.
Woodoppidooo
Woodoppidooo
Mitt klantarsel.
Japp det är nu oficiellt, jag är den klantigaste ever och har precis kommit hem från sjukhuset. Vi tar det från början:
Igår var jag hemma hos Andy och pluggade, sen gjorde hon sin tillitsövning med gott resultat vilket ledde till att vi började städa och möblera om. När Andy skulle dammsuga så gick proppen, vi satte i en ny propp men inget hände. Så vad gör Lina? Jo hon försöker stoppa i proppen med fingrarna vilket resulterar i en stöt som heter duga. Min reaktion var "Oj då" och håller fast mig i hatthyllan. Andy frågar vad som hände och hjälper mig sedan ner från pallen. Efter att ha konstaterat att det här kanske inte var så lyckat så ringer vi sjukvårdsupplysningen när dom får veta att jag är sjukt kallsvettig, mår illa, det känns som brännblåsor på tummarna (fast det syntes inget), och jag har stickningar och dommningar i vänsterarmen så beslutar damen vi pratar med att jag måste till sjukhuset. Vi packar ner mineralvatten och choklad och börjar traska. På vägen ringer jag först Stefan som genast vill följa med, men det enda jag tänker på är att man bara får ha med sig en anhörig och andrea är ju redan med mig med choklad. Sen ringer pappa och han asgarvar, vilket är förståligt (tilläggas bör kanske att alla i min familj har börjat skratta när dom fick höra vad som hände, och att ingen blev förvånad). Väl på sjukhuset så har dom tappat bort min hänvisning, när jag erbjuder mig att sätta mig ner i väntrummet kommer frågan -Jamen klarar du det då?. Vi får ett eget rum, dom tar ekg och blodstatus, hjärtmarkörer, blodtryck, puls med mera. Så smånigom står det klart att jag ska läggas in för observation över natten med telemetri. Sagt och gjort, dom hämtar en rullstol varpå jag protesterar och tycker att jag faktiskt kan gå själv Varpå systern lite barskt uttrycker: Men Lina, nu är du här och då är du sjuk och då åker man rullstol!. Jag menar jag gick från nygård till akuten det är säkert några kilometer, vad är oddsen för att jag skulle falla ihop och dö dom sista 50 metrarna?
Jag upptäckte att när dom inte tror att man ljuger (ont i magen) eller är dum och oförståndig (suicid) utan faktiskt har varit med om en olycka, en klantig och självförvållad sådan så är dom riktigt trevliga.
Tilläggas bör kanske att det här skedde i torsdags men jag har visst inte publicerat bloggen ännu.
Igår var jag hemma hos Andy och pluggade, sen gjorde hon sin tillitsövning med gott resultat vilket ledde till att vi började städa och möblera om. När Andy skulle dammsuga så gick proppen, vi satte i en ny propp men inget hände. Så vad gör Lina? Jo hon försöker stoppa i proppen med fingrarna vilket resulterar i en stöt som heter duga. Min reaktion var "Oj då" och håller fast mig i hatthyllan. Andy frågar vad som hände och hjälper mig sedan ner från pallen. Efter att ha konstaterat att det här kanske inte var så lyckat så ringer vi sjukvårdsupplysningen när dom får veta att jag är sjukt kallsvettig, mår illa, det känns som brännblåsor på tummarna (fast det syntes inget), och jag har stickningar och dommningar i vänsterarmen så beslutar damen vi pratar med att jag måste till sjukhuset. Vi packar ner mineralvatten och choklad och börjar traska. På vägen ringer jag först Stefan som genast vill följa med, men det enda jag tänker på är att man bara får ha med sig en anhörig och andrea är ju redan med mig med choklad. Sen ringer pappa och han asgarvar, vilket är förståligt (tilläggas bör kanske att alla i min familj har börjat skratta när dom fick höra vad som hände, och att ingen blev förvånad). Väl på sjukhuset så har dom tappat bort min hänvisning, när jag erbjuder mig att sätta mig ner i väntrummet kommer frågan -Jamen klarar du det då?. Vi får ett eget rum, dom tar ekg och blodstatus, hjärtmarkörer, blodtryck, puls med mera. Så smånigom står det klart att jag ska läggas in för observation över natten med telemetri. Sagt och gjort, dom hämtar en rullstol varpå jag protesterar och tycker att jag faktiskt kan gå själv Varpå systern lite barskt uttrycker: Men Lina, nu är du här och då är du sjuk och då åker man rullstol!. Jag menar jag gick från nygård till akuten det är säkert några kilometer, vad är oddsen för att jag skulle falla ihop och dö dom sista 50 metrarna?
Jag upptäckte att när dom inte tror att man ljuger (ont i magen) eller är dum och oförståndig (suicid) utan faktiskt har varit med om en olycka, en klantig och självförvållad sådan så är dom riktigt trevliga.
Tilläggas bör kanske att det här skedde i torsdags men jag har visst inte publicerat bloggen ännu.
Det är ingen tentakris.
Ni har säkert alla hört det, att jag hotar med att flytta varje gång Stefan har en tenta att skriva. Kanske känner ni också igen er i hur man tassar på tå i lägenheten, tyst och snällt serverar mat samtidigt som man blir argare och argare. Jag vill inte leva tyst och bara för att han behöver lugn och ro så vill jag sjunga, dansa, göra kullerbyttor och storstäda. Bara för att jag kan...
Men den här gången har jag inte märkt av det överhuvudtaget. Han har varit så väl förberedd att jag inte ens lagt märke till att det är en tenta han skriver. Jag har vågat prata med honom, haft hit vänner, lyssnat på musik och jag har inga tvångssyndrom som försöker tvinga mig att bråka med honom bara för att jag är uttråkad.
Ni vet säkert hur det är, när ens partner är så långt borta i tankarna så saknar man det mesta med dom. Man saknar tjaffset, man saknar tv-tittande, man saknar allt bara för att man just då inte kan få det.
(Här skulle man ju kunna ta ett tag och fundera över om det helt enkelt är så att det är jag som är barnslig)
Men den här gången har vi skött oss bra. Han är så väl förberedd att han inte blir grinig och jag har varit duktig på att hålla mig undan. Det är helt enkelt ingen tentakris.
Men den här gången har jag inte märkt av det överhuvudtaget. Han har varit så väl förberedd att jag inte ens lagt märke till att det är en tenta han skriver. Jag har vågat prata med honom, haft hit vänner, lyssnat på musik och jag har inga tvångssyndrom som försöker tvinga mig att bråka med honom bara för att jag är uttråkad.
Ni vet säkert hur det är, när ens partner är så långt borta i tankarna så saknar man det mesta med dom. Man saknar tjaffset, man saknar tv-tittande, man saknar allt bara för att man just då inte kan få det.
(Här skulle man ju kunna ta ett tag och fundera över om det helt enkelt är så att det är jag som är barnslig)
Men den här gången har vi skött oss bra. Han är så väl förberedd att han inte blir grinig och jag har varit duktig på att hålla mig undan. Det är helt enkelt ingen tentakris.
bloggtorka.
Jag har tydligen varit helt ur form på bloggfronten den sista tiden. Jag har inte haft något särskillt jag velat blogga om även om det hänt mycket precis som vanligt. Så, jag tänkte vara duktig och lägga upp bilderna som är tagna under december, det sista av 2008 och via dom berätta om vad som hänt.
Det var dags för glögg en dag mitt i veckan så vi begav oss till en villa på Furuvägen med numera färdigt kök. Där träffade vi på ett barn med en anka.
Hon är väldigt söt den här lilla tösen och hon härmar djur som inte finns, det är coolt!
Farbror Stefan var såklart inte sen med att slänga sig på golvet och börja leka med henne, det var gulligt.
Jag antar att det är för att jag är världens bästa tant-faster som världens bästa Marie ger mig presenter helt utan anledning, eller förresten anledningen var ju att jag gillar mango. Tack söta, dom doftar ljuvligt!
Svepskälet för att träffas och mysa med den här trevliga familjen var som sagt:
Väldigt mysigt och jag kom fram till att jag gillar gögg!
Efter det så kröp mys-clara upp i mitt knä och var sådär mysigt underbar som små barn är, det gick inte så bra att föreviga bara
.
...man ser min näsa....
Sen runt den 15:e blev jag och Stefan av en händelse med hund. Det var bara kortvarigt och hunden kunde sitta, det var coolt
Sen kom den där dagen som jag kämpat för dom senaste 18 månaderna:
Jag klarade det. Jag är färdigutbildad undersköterska med inriktning sjukvård och med grymma betyg. Det känns jättehärligt! Var senare iväg och pratade med syon, och eftersom jag har kämpat mig till ett snitt på 19,2 så kommer jag in på vilken sjuksköterskeutbildning och vilken ambulansförarutbildning som helst, vartsomhelst i hela Sverige. Jag kan med andra ord välja och vraka. Det känns otroligt skönt, det är välbehövligt och nu ska jag andas fram tills den 12 januari då jag börjar skolan igen.
Dan innan julafton körde vi på en liten julafton hemma hos Örjan, Marie och Clara!
Vi fick mycket fint och roligt, och det tackar vi för! Hoppas ni blev lika nöjda med era klappar som vi mer våra.
Sen på självaste julaftonen så åkte vi till Ylva och hennes familj, där fick vi bärhjälp av Melvin när vi skulle lasta in våra paket under granen.
Melvin är en duktig kille som kan det mesta, när han ville ta kort på paketen så fick han självklart det.
att vi även fick hans tumme på bild gör ju inget.
Melvin var så förväntasfull inför julklappsutelningen att han inte ville sitta still. han hoppade istället på stolen:
Två av mina absoluta favoritmänniskor:
... och familjefadern, en tredje av min favoriter:
och eftersom Melvin kandiderade som den sötase ungen ever så sjöng han självklart med när det var dags för Kalle Anka och hans vänner:
Jag är inte överdrivet förtjust i Kalle av en mängs orsaker och jag kan inte säga att jag tyckte om att titta på showen i år heller, men jag hade barn i min famn och stefan, ylva, marre och kim bredvid mig. det var mysigt och jag trivdes mitt i all julångest.
Tristan även han ett rikigt sött barn som blev väldigt förtjust i stefan:
Jag vet inte vad dom gillade bäst, julklapparna eller det faktum att det fanns massor av choklad!
Hela min stockholmsfamilj blev förevigade på samma bild, det är mysfaktor:
När Melvin fick klart för sig att nu fick man äntligen öppna paketet blev han glad
väldigt glad.
Nästan lika glad som lillebror blev över julklappen han fick
Storebror höll förövrigt hårt i sin:
Melvin och Ylva hjälptes åt att dela ut julklappar, det var snuskigt många och det slutade med att dom vuxna fick öppna de sista av barnens julklappar då de inte orkade mer.
Många klappar blev det!
Dagen efter, när allt julklappspapper var bortstädat började Melvin och Stefan leka med en av Melvins favoritklappar, ett biltält!
Melvin stortrivdes och Stefan fick ont i ryggen, men jag jag tror han trivdes i alla fall
Den 27:e ringde min rara mia och bad om hjälp, Smedjan behövde folk och jag gick såklart dit, jag menar jag fick ju tillbringa kvällen i mycket trevligt sällskap och fick balsamera mina öron med dessa duktiga herrar:
Jag hade ingen aning om att Dennis hade en sån rötst, jösses! Jag och Mia satt som vanligt med gåshud.
Eftersom Granbergs är så trevliga människor så bjöd dom in oss till chartas sista spelning 2008. och så fort vi gick dit hittade jag en puma som alltid lyckas se lika snygg ut:
Mia drack öl
och det var mycket folk:
därför var det kanske inte konstigt att Mia träffade på gamla bekantskaper. Jag minns inte vilket av alla ganska elaka kommentarer jag fällde, men förlåt. Det är väl mitt sätt att försvara min vän. Hon ska inte hamna i klorna på någon hon inte vill bli tagen av.
Jag och Lotta försökte förblinda varandra med blixtrar, det var kul efter tre drinkar^^
Och någon tyckte att jag hade en porr-bild på dennis, så då lägger jag upp den här för någon att njuta av
Sen kom en skönsjungande snubbe och stal min handväska!
Det var så mycket folk att han fick sitta på golvet
Glömde jag säga att Löthis var där? Det var han!
När det var dags för Charta 77 att äntra scenen så stod jag och Mia och hoppade!
Jag vill bara säga att jag hade stilettklackar ca 10cm långa och hoppade som en tok med både Mia och Emma! Jag hade riktigt roligt tills ångesten kom krypandes. Då gick jag hem.
Dagen efter kom Frida på besök,
och som alltid när vi träffas hela gänget så urartade det hela. denna gång med att jag och Daniel hade blixtkrig och jag vann!!
så gott folk, undefär så slutade 2009, men än har ni inte sett det bästa. det var ju nyårspartaj hemma hos mig och stefan också. dom bilderna kommer nästa gång jag tömt kameran.
Det var dags för glögg en dag mitt i veckan så vi begav oss till en villa på Furuvägen med numera färdigt kök. Där träffade vi på ett barn med en anka.
Hon är väldigt söt den här lilla tösen och hon härmar djur som inte finns, det är coolt!
Farbror Stefan var såklart inte sen med att slänga sig på golvet och börja leka med henne, det var gulligt.
Jag antar att det är för att jag är världens bästa tant-faster som världens bästa Marie ger mig presenter helt utan anledning, eller förresten anledningen var ju att jag gillar mango. Tack söta, dom doftar ljuvligt!
Svepskälet för att träffas och mysa med den här trevliga familjen var som sagt:
Väldigt mysigt och jag kom fram till att jag gillar gögg!
Efter det så kröp mys-clara upp i mitt knä och var sådär mysigt underbar som små barn är, det gick inte så bra att föreviga bara
.
...man ser min näsa....
Sen runt den 15:e blev jag och Stefan av en händelse med hund. Det var bara kortvarigt och hunden kunde sitta, det var coolt
Sen kom den där dagen som jag kämpat för dom senaste 18 månaderna:
Jag klarade det. Jag är färdigutbildad undersköterska med inriktning sjukvård och med grymma betyg. Det känns jättehärligt! Var senare iväg och pratade med syon, och eftersom jag har kämpat mig till ett snitt på 19,2 så kommer jag in på vilken sjuksköterskeutbildning och vilken ambulansförarutbildning som helst, vartsomhelst i hela Sverige. Jag kan med andra ord välja och vraka. Det känns otroligt skönt, det är välbehövligt och nu ska jag andas fram tills den 12 januari då jag börjar skolan igen.
Dan innan julafton körde vi på en liten julafton hemma hos Örjan, Marie och Clara!
Vi fick mycket fint och roligt, och det tackar vi för! Hoppas ni blev lika nöjda med era klappar som vi mer våra.
Sen på självaste julaftonen så åkte vi till Ylva och hennes familj, där fick vi bärhjälp av Melvin när vi skulle lasta in våra paket under granen.
Melvin är en duktig kille som kan det mesta, när han ville ta kort på paketen så fick han självklart det.
att vi även fick hans tumme på bild gör ju inget.
Melvin var så förväntasfull inför julklappsutelningen att han inte ville sitta still. han hoppade istället på stolen:
Två av mina absoluta favoritmänniskor:
... och familjefadern, en tredje av min favoriter:
och eftersom Melvin kandiderade som den sötase ungen ever så sjöng han självklart med när det var dags för Kalle Anka och hans vänner:
Jag är inte överdrivet förtjust i Kalle av en mängs orsaker och jag kan inte säga att jag tyckte om att titta på showen i år heller, men jag hade barn i min famn och stefan, ylva, marre och kim bredvid mig. det var mysigt och jag trivdes mitt i all julångest.
Tristan även han ett rikigt sött barn som blev väldigt förtjust i stefan:
Jag vet inte vad dom gillade bäst, julklapparna eller det faktum att det fanns massor av choklad!
Hela min stockholmsfamilj blev förevigade på samma bild, det är mysfaktor:
När Melvin fick klart för sig att nu fick man äntligen öppna paketet blev han glad
väldigt glad.
Nästan lika glad som lillebror blev över julklappen han fick
Storebror höll förövrigt hårt i sin:
Melvin och Ylva hjälptes åt att dela ut julklappar, det var snuskigt många och det slutade med att dom vuxna fick öppna de sista av barnens julklappar då de inte orkade mer.
Många klappar blev det!
Dagen efter, när allt julklappspapper var bortstädat började Melvin och Stefan leka med en av Melvins favoritklappar, ett biltält!
Melvin stortrivdes och Stefan fick ont i ryggen, men jag jag tror han trivdes i alla fall
Den 27:e ringde min rara mia och bad om hjälp, Smedjan behövde folk och jag gick såklart dit, jag menar jag fick ju tillbringa kvällen i mycket trevligt sällskap och fick balsamera mina öron med dessa duktiga herrar:
Jag hade ingen aning om att Dennis hade en sån rötst, jösses! Jag och Mia satt som vanligt med gåshud.
Eftersom Granbergs är så trevliga människor så bjöd dom in oss till chartas sista spelning 2008. och så fort vi gick dit hittade jag en puma som alltid lyckas se lika snygg ut:
Mia drack öl
och det var mycket folk:
därför var det kanske inte konstigt att Mia träffade på gamla bekantskaper. Jag minns inte vilket av alla ganska elaka kommentarer jag fällde, men förlåt. Det är väl mitt sätt att försvara min vän. Hon ska inte hamna i klorna på någon hon inte vill bli tagen av.
Jag och Lotta försökte förblinda varandra med blixtrar, det var kul efter tre drinkar^^
Och någon tyckte att jag hade en porr-bild på dennis, så då lägger jag upp den här för någon att njuta av
Sen kom en skönsjungande snubbe och stal min handväska!
Det var så mycket folk att han fick sitta på golvet
Glömde jag säga att Löthis var där? Det var han!
När det var dags för Charta 77 att äntra scenen så stod jag och Mia och hoppade!
Jag vill bara säga att jag hade stilettklackar ca 10cm långa och hoppade som en tok med både Mia och Emma! Jag hade riktigt roligt tills ångesten kom krypandes. Då gick jag hem.
Dagen efter kom Frida på besök,
och som alltid när vi träffas hela gänget så urartade det hela. denna gång med att jag och Daniel hade blixtkrig och jag vann!!
så gott folk, undefär så slutade 2009, men än har ni inte sett det bästa. det var ju nyårspartaj hemma hos mig och stefan också. dom bilderna kommer nästa gång jag tömt kameran.
Jag är visst utmanad.
Jag har fått en utmaning från Marie:
Reglerna är:
Publicera reglerna på din blogg.
Svara på de sex 8-sakerna.
Meddela de utmanade på deras bloggar.
8 favoritprogram:
1. Grey’s Anatomy
2. House
3. Cold Case
4. Criminal Minds
5. Desperate Housewifes
6. CSI
7. Parlamentet
8. Simpsons
8 saker jag gjorde igår:
1. Hade en väldigt spännande praktik på Ambulansen
2. Drack Bacardi Razz
3. Fick hjärnskakning
4. Träffade saknade människor
5. Pratade civilkurage med en polis
6. Applicerade mina intox-erfarenheter på verkligheten och ett verkligt fall
7.Läste Bärsingen.
8. Glömde ta mina mediciner
8 saker jag ser fram emot:
1. Att träffa Ylva och familjen
2. Min student (18/12)
3. Att få använda mig av min utbildning i jobbet
4. Nästa utbildning
5. Glöggmys i morgon
6. Nyår med alla trevliga människor
7. En annan tid-ett annat liv
8.
8 favoritrestauranger:
1.
2.
3.
4. Jag är helt enkelt svår att behaga
5.
6.
7.
8.
8 saker på min önskelista:
1. Lycka till alla vänner.
2. Att mina föräldrar växer upp och tar sitt ansvar.
3. Ett bättre demo-år 2009
4.
5.
6.
7.
8.
8 personer jag utmanar:
1. -
2. -
3. -
4. -
5. -
6. -
7. -
8. -
Reglerna är:
Publicera reglerna på din blogg.
Svara på de sex 8-sakerna.
Meddela de utmanade på deras bloggar.
8 favoritprogram:
1. Grey’s Anatomy
2. House
3. Cold Case
4. Criminal Minds
5. Desperate Housewifes
6. CSI
7. Parlamentet
8. Simpsons
8 saker jag gjorde igår:
1. Hade en väldigt spännande praktik på Ambulansen
2. Drack Bacardi Razz
3. Fick hjärnskakning
4. Träffade saknade människor
5. Pratade civilkurage med en polis
6. Applicerade mina intox-erfarenheter på verkligheten och ett verkligt fall
7.Läste Bärsingen.
8. Glömde ta mina mediciner
8 saker jag ser fram emot:
1. Att träffa Ylva och familjen
2. Min student (18/12)
3. Att få använda mig av min utbildning i jobbet
4. Nästa utbildning
5. Glöggmys i morgon
6. Nyår med alla trevliga människor
7. En annan tid-ett annat liv
8.
8 favoritrestauranger:
1.
2.
3.
4. Jag är helt enkelt svår att behaga
5.
6.
7.
8.
8 saker på min önskelista:
1. Lycka till alla vänner.
2. Att mina föräldrar växer upp och tar sitt ansvar.
3. Ett bättre demo-år 2009
4.
5.
6.
7.
8.
8 personer jag utmanar:
1. -
2. -
3. -
4. -
5. -
6. -
7. -
8. -
Ålderstecken...
Jag börjar bli gammal, det är sant. Jag känner att jag har slutat samla vuxenpoäng och numera samlar pensionärspoäng. Haha.
Vaknade klockan sju av att jag var kissnödig, går upp, går på toaletten. Känner att jag har ont i tandköttet (visdomstand) och går till köket för att ta en tablett, och upptäcker att jag är klarvaken. Hur ofta händer det?
Så nu sitter jag och pluggar vätskebalans, klockan 07.24 en söndagsmorgon.
Vaknade klockan sju av att jag var kissnödig, går upp, går på toaletten. Känner att jag har ont i tandköttet (visdomstand) och går till köket för att ta en tablett, och upptäcker att jag är klarvaken. Hur ofta händer det?
Så nu sitter jag och pluggar vätskebalans, klockan 07.24 en söndagsmorgon.
Vi kompletterar varandra
Det är roligt, när jag lagar mat, blir det ofta för ett helt kompani, nu gjorde jag lunch åt mig själv och tre matlådor. När han lagar mat är det utsökt, varje liten nyans i kryddningen är otrolig. Jag är som bonnmamman med husman och han gourmeten.
Så här kul hade vi när Frida firade:
Jag har inte skrivt något om det eller lagt upp bilderna, men här kommer dom:
Fina Lenita på tåget när hon fått Cappucino av en riktigt trevlig och ärtig konduktörska!
När vi väl kom till Södertälje (vi visste inte ens vart vi skulle av) så irrar vi runt och är allmänt bonniga tills chauffören roppar oss till rätt buss, där fanns den här:
Man skulle ju kunna tro att det är en knapp, men nejdå, det är en sensor! Så när jag skulle röra på den (den var faktiskt fin!) så handikapp-plingade jag flera gånger. Haha, busschauffören var dock snäll och trevlig och kastade inte av oss i urskogen. Tack för det.
Väl i Södertälje centrum vandrade vi runt ganska länge och hade ganska tråkigt tills vi bestämde oss för att gå till en bar och dricka cider. Vi råkade hamna på världens sportbar där det fanns en massa biffiga män i matchtröjor, och jag och Lenita haha. Partysminkade med våra veckotidningar. Inne på baren:
Fick Lenita en idé! Nej, men hon hittade faktiskt en glödlampa i väskan, hur man nu lyckas med det!?
Sen träffade vi äntligen koreanen! Det var underbart, gänget samlat igen. Vi åkte hem till henne där hon öppnade paket, det tyckte hon var roligt, och jag började bli full. Plötsligt gick hon på toaletten och kom ut och hade blåst upp ett tiotalbalonger åt Frida helt själv! Då hade dom:
Ballonkrig!!! Det var sjukt roligt att skratta åt dom, och roligare blev det när Frida hittade ett sekundärt användningsområde för dom!
Japp, alkoholen flödade och vi hittade på en massa roliga saker, det gick så långt att Rattas skrattade tills hon grät:
Det kan ju bero på att Frida kom på vad man har rouge till:
Hahaha, Lenita sysslade tydligen med samma saker, men här någonstans däckade jag av medicinerna. Dock hann jag med en sista bild, bilden på hur Frida ser ut när hon ska köpa kött på ett marockanskt vis:
Det var en rolig kväll, och det var kul att vi alla var samlade. Jag tycker om er tjejer! Och saknar er när jag inte är med er!
Fina Lenita på tåget när hon fått Cappucino av en riktigt trevlig och ärtig konduktörska!
När vi väl kom till Södertälje (vi visste inte ens vart vi skulle av) så irrar vi runt och är allmänt bonniga tills chauffören roppar oss till rätt buss, där fanns den här:
Man skulle ju kunna tro att det är en knapp, men nejdå, det är en sensor! Så när jag skulle röra på den (den var faktiskt fin!) så handikapp-plingade jag flera gånger. Haha, busschauffören var dock snäll och trevlig och kastade inte av oss i urskogen. Tack för det.
Väl i Södertälje centrum vandrade vi runt ganska länge och hade ganska tråkigt tills vi bestämde oss för att gå till en bar och dricka cider. Vi råkade hamna på världens sportbar där det fanns en massa biffiga män i matchtröjor, och jag och Lenita haha. Partysminkade med våra veckotidningar. Inne på baren:
Fick Lenita en idé! Nej, men hon hittade faktiskt en glödlampa i väskan, hur man nu lyckas med det!?
Sen träffade vi äntligen koreanen! Det var underbart, gänget samlat igen. Vi åkte hem till henne där hon öppnade paket, det tyckte hon var roligt, och jag började bli full. Plötsligt gick hon på toaletten och kom ut och hade blåst upp ett tiotalbalonger åt Frida helt själv! Då hade dom:
Ballonkrig!!! Det var sjukt roligt att skratta åt dom, och roligare blev det när Frida hittade ett sekundärt användningsområde för dom!
Japp, alkoholen flödade och vi hittade på en massa roliga saker, det gick så långt att Rattas skrattade tills hon grät:
Det kan ju bero på att Frida kom på vad man har rouge till:
Hahaha, Lenita sysslade tydligen med samma saker, men här någonstans däckade jag av medicinerna. Dock hann jag med en sista bild, bilden på hur Frida ser ut när hon ska köpa kött på ett marockanskt vis:
Det var en rolig kväll, och det var kul att vi alla var samlade. Jag tycker om er tjejer! Och saknar er när jag inte är med er!
Tidelag
Det är intressant med människor och deras förutfattade meningar. Som den anonyma komenteraren som anser att jag agerar ut på djuren, eller som zoofilerna som tror att jag är vilken svenne-banan som helst och kör med samma svensson-hyckleri som alla andra.
"Jag har fjorton katter på mina tio kvadrat, dom har aldrig andats frisk luft men lider inte för det..."
"Jag knullar mina skrikande hundvalpar av kärlek"
Att det finns så många människor fulla av dubbelmoral är ju ganska intressant, men väldigt skrämmande. Jag har blivit tidelags-trådens hackkyckling för att jag tycker att tidelag borde kriminaliseras. Det är också ganska skrämmande. men jag hoppas att det i alla fall väcker opinion, att folk faktiskt börjar tycka saker.
Så vad tycker ni om tidelag och varför?
Är alla zoofiler tjocka bönder som brutalknullar kattungar med trädstammar?
Far alla djur illa av att bli utsatta för tidelag?
Kan man jämföra tidelag med sexuella övergrepp?
Är djurplåger-förbudet tillräckligt eller borde tidelag kriminaliseras?
Fundera på det här en stund...
"Jag har fjorton katter på mina tio kvadrat, dom har aldrig andats frisk luft men lider inte för det..."
"Jag knullar mina skrikande hundvalpar av kärlek"
Att det finns så många människor fulla av dubbelmoral är ju ganska intressant, men väldigt skrämmande. Jag har blivit tidelags-trådens hackkyckling för att jag tycker att tidelag borde kriminaliseras. Det är också ganska skrämmande. men jag hoppas att det i alla fall väcker opinion, att folk faktiskt börjar tycka saker.
Så vad tycker ni om tidelag och varför?
Är alla zoofiler tjocka bönder som brutalknullar kattungar med trädstammar?
Far alla djur illa av att bli utsatta för tidelag?
Kan man jämföra tidelag med sexuella övergrepp?
Är djurplåger-förbudet tillräckligt eller borde tidelag kriminaliseras?
Fundera på det här en stund...
IP: 90.235.9.222
"Buäää! VM i självömkan eller? snyft Stackars dig som måste stå ut med personer som inte är perfekta och felfria.
Inte heller första gången du tar ut din aggression mot djur heller om man kollar i din blogg. Klart tufft! Jag vill också vara så tuff! Hur blir man det?"
Underhållande eller hur? Att jag med en blogg som jag aldrig har marknadsfört som någon annans än min egen, där jag skriver mina känslor kan vara så provocerande. Att människor bemödar sig med att läsa när dom blir så här uppröra är underbart! Jag gillar ju att provocera och försöker medvetet göra det ofta.
Förövrig. Ja det är jävligt synd om mig som har blivit indragen i litet äckligt spel som jag inte ville ha del av. Det är mina rättighet att klaga över det precis hur mycket jag vill på vilket sätt som helst. Att du läser och kommenterar är jag bara glad för, det hjälper till att göra min blogg synligare och vem vet, kanske kommer jag bli lika rik som blondinbella en vacker dag.
Jag äger inga djur, och nej jag är inte helt och hållet förtjust i dom som råkar bo med mig, detta har sin ´helt egna historia som jag kan dela med mig av i ett senare inlägg om så önskas. Att jag lider av att mina kläder håras ner och att det är kattsand är asjobbigt! och det värmer mig att du inser det. Jag inser att du vill vara som jag, det är det uppenbarligen flera som vill. Fortsätt läsa min blogg och apa efter allt jag gjort så är du på god väg!
Puss och Kram
Lina
Jag älskar det här!
speciellt älskar jag dig som bryr dig
och du som fattar ironi.
Nu har jag haft två I-landsproblem på samma dag, vart är världen på väg egentligen?
Men seriöst!
Ditt lilla äckliga kryp kan du sluta försöka stjäla mitt liv? Kan du skaffa dig ett eget alternativt sluta existera?
Hur jävla svårt ska det vara att vara orginell ditt alternativa lilla bihang?
Jag har märkt att du innerst inne vill vara jag, att du helst av allt lever mitt liv.
Men vet du vad? Du är fake, ett skal, den tomma vasen. En människa utan innehåll.
Du kan apa efter precis hur mycket du vill, men ditt vidriga sanna väsen kommer alltid lysa igenom.
Hoppas det känns bra, att när du apar efter så lyckas du aldrig. Hur känns det att hela tiden försöka, men att alltid veta att jag är bättre än dig? Känns det jobbigt? Ska du skära dig lite i armarna nu? Gör det! För du vet ju innerst inne. Att jag alltid vinner. Livet är en tävling och jag är redan i mål samtidigt som du letar efter startlinjen. Kom på något eget som omväxling, och sluta apa efter allt jag säger och gör.
Och den hårda sanningen är att jag måste vara buggad, men är i alla fall bättre i allt.
Hur jävla svårt ska det vara att vara orginell ditt alternativa lilla bihang?
Jag har märkt att du innerst inne vill vara jag, att du helst av allt lever mitt liv.
Men vet du vad? Du är fake, ett skal, den tomma vasen. En människa utan innehåll.
Du kan apa efter precis hur mycket du vill, men ditt vidriga sanna väsen kommer alltid lysa igenom.
Hoppas det känns bra, att när du apar efter så lyckas du aldrig. Hur känns det att hela tiden försöka, men att alltid veta att jag är bättre än dig? Känns det jobbigt? Ska du skära dig lite i armarna nu? Gör det! För du vet ju innerst inne. Att jag alltid vinner. Livet är en tävling och jag är redan i mål samtidigt som du letar efter startlinjen. Kom på något eget som omväxling, och sluta apa efter allt jag säger och gör.
Och den hårda sanningen är att jag måste vara buggad, men är i alla fall bättre i allt.
Vad är du värd? alt. Stackars fattiga studenter, alt. Dagens I-landsproblem
Vad är du värd, egentligen?
Hur mycket tillgångar har du?
Kläderna du bär? Hur har du råd med dom om du inte har råd med något annat?
Stackars fattiga student!
Jag läste någonstans när någon berättade att förespråkare för djurens rätt hade ställt sig utanför en högskola för att tigga spons, och skribenten i fråga skrattade gott åt deras dummhet. Han menade på att studenter inte har ett öre över. Ett öre över för vad? Har ni festat för mycket nu igen?
Dagens I-landsproblem uppstod när jag i kön på Hemköp upptäckte att min Ipod var borta, och även om jag bor mitt på stan så orkade jag inte gå för att hämta den. Vilket fick mig att skratta hårt åt mig själv.
Jag orkade alltså inte gå hem eftersom jag kände mig mör, vilket jag brukar göra efter ett naparapat-besök =400:-
Så jag orkade inte bära min fullproppade väska =6-800?:-
som var full med skolböcker och grejs ~500:-
Hem, för det skulle bli varmt och jobbigt i min vinterjacka = xxxx (pappa betalade!):-
Och mina skor är så jobbiga att snöra =1000:-
Jag äger eller är delägare i:
2 bärbara datorer
1 dyyyr damsugare som tar bort allt katthår
1 digitalkamera
1 Ipod
mängder med böcker, filmer och skivor
Massor med kläder
två tv-apparater
stereo
smink (allt är från The Body Shop, och det kostar lite extra, men lätt värt det!)
osv.
osv.
Det här är säkert inte bara jag, visst, jag är också en fattig liten student. Men har man råd att kröka så har man fan råd att köpa ekologiskt kaffe också. Jag tror stenhårt på att en människa kan förändra mängder med saker, och att många bäckar små...
Ta sminket tillexempel. Jag vet inte vad en mascara från tex Loreal kostar, men den dyraste The Body Shop (TBS) har kostar 195:- Det är ju inga pengar när du endå ska köpa en mascara. Varför då inte lägga några tior på att köpa en som du med gott samvete kan bära? Okej att studenter inte har råd med deras ansiktskrämer som kostar närmare 400:- för en liten burk. Men en mascara! Det har alla tjejer som sminkar sig råd med.
Och kaffet. Om du inte råkar vara den typen som kokar ett paket om dagen, för då kan jag förstå om det blir kostsamt i längden. Men alla andra har råd att köpa ett paket för 34:- istället för 29:- Jag vet att det kan vara tufft i slutet av månaden, och då spelar varje krona roll. Men köp ditt kaffe vid löning och du kommer inte märka att du gav bort en femma för en bättre värld.
Så poängen är alltså, oavsett hur fattig man är har man alltid råd att hjälpa på något sätt, med någonting!
Fast jag undrar varför dom ekologiska bananerna kommer i plastpåse, det måste ju vara ett enormt resursslöseri!?
Sen vill jag avsluta med att kasta en känga åt alla rökare, undertecknad medräknad. Strävar du efter en bättre värld, så finns det ingen ursäkt överhuvudtaget att röka. Googla lite och du kommer få läsa en massa skrämmande fakta om vad tobaksindustrin genererar för hemskheter. Jag är en ond människa och röker i alla fall, men nu har jag iaf utsläppsrätter som ger mig rätt att smutsa ner miljön till en viss gräns. Helst ser jag att ni förstår vad jag menar, annars kan ni skriva en giftig kommentar så förklarar jag mer.
Jag tror du får ett tons utsläpprätt för 350:- Har du råd att röka har du fan råd att köpa en sån om året också!
Hur mycket tillgångar har du?
Kläderna du bär? Hur har du råd med dom om du inte har råd med något annat?
Stackars fattiga student!
Jag läste någonstans när någon berättade att förespråkare för djurens rätt hade ställt sig utanför en högskola för att tigga spons, och skribenten i fråga skrattade gott åt deras dummhet. Han menade på att studenter inte har ett öre över. Ett öre över för vad? Har ni festat för mycket nu igen?
Dagens I-landsproblem uppstod när jag i kön på Hemköp upptäckte att min Ipod var borta, och även om jag bor mitt på stan så orkade jag inte gå för att hämta den. Vilket fick mig att skratta hårt åt mig själv.
Jag orkade alltså inte gå hem eftersom jag kände mig mör, vilket jag brukar göra efter ett naparapat-besök =400:-
Så jag orkade inte bära min fullproppade väska =6-800?:-
som var full med skolböcker och grejs ~500:-
Hem, för det skulle bli varmt och jobbigt i min vinterjacka = xxxx (pappa betalade!):-
Och mina skor är så jobbiga att snöra =1000:-
Jag äger eller är delägare i:
2 bärbara datorer
1 dyyyr damsugare som tar bort allt katthår
1 digitalkamera
1 Ipod
mängder med böcker, filmer och skivor
Massor med kläder
två tv-apparater
stereo
smink (allt är från The Body Shop, och det kostar lite extra, men lätt värt det!)
osv.
osv.
Det här är säkert inte bara jag, visst, jag är också en fattig liten student. Men har man råd att kröka så har man fan råd att köpa ekologiskt kaffe också. Jag tror stenhårt på att en människa kan förändra mängder med saker, och att många bäckar små...
Ta sminket tillexempel. Jag vet inte vad en mascara från tex Loreal kostar, men den dyraste The Body Shop (TBS) har kostar 195:- Det är ju inga pengar när du endå ska köpa en mascara. Varför då inte lägga några tior på att köpa en som du med gott samvete kan bära? Okej att studenter inte har råd med deras ansiktskrämer som kostar närmare 400:- för en liten burk. Men en mascara! Det har alla tjejer som sminkar sig råd med.
Och kaffet. Om du inte råkar vara den typen som kokar ett paket om dagen, för då kan jag förstå om det blir kostsamt i längden. Men alla andra har råd att köpa ett paket för 34:- istället för 29:- Jag vet att det kan vara tufft i slutet av månaden, och då spelar varje krona roll. Men köp ditt kaffe vid löning och du kommer inte märka att du gav bort en femma för en bättre värld.
Så poängen är alltså, oavsett hur fattig man är har man alltid råd att hjälpa på något sätt, med någonting!
Fast jag undrar varför dom ekologiska bananerna kommer i plastpåse, det måste ju vara ett enormt resursslöseri!?
Sen vill jag avsluta med att kasta en känga åt alla rökare, undertecknad medräknad. Strävar du efter en bättre värld, så finns det ingen ursäkt överhuvudtaget att röka. Googla lite och du kommer få läsa en massa skrämmande fakta om vad tobaksindustrin genererar för hemskheter. Jag är en ond människa och röker i alla fall, men nu har jag iaf utsläppsrätter som ger mig rätt att smutsa ner miljön till en viss gräns. Helst ser jag att ni förstår vad jag menar, annars kan ni skriva en giftig kommentar så förklarar jag mer.
Jag tror du får ett tons utsläpprätt för 350:- Har du råd att röka har du fan råd att köpa en sån om året också!
Det finns säkert en miljon sätt att rädda världen på.
Hur försöker just du att rädda världen?
Produktoffer som jag är så köppte jag boken "100 sätt att rädda världen..." av Johan Tell. En ganska intressant bok, inehållet listar ni säkert ut själva. Jag tror att jag ska göra det, jag ska försöka att ta mig igenom hela boken och göra sakerna, en efter en. först när jag känner att jag har full koll går jag vidare till nästa. Första steget är att kontakta sin politiker, så jag tänkte att jag gör nog det. Jag ska plugga lite nu, men när jag känner att jag behöver en paus så ska jag sätta mig och påta ihop ett mail och faktiskt skicka iväg det. För det är dags nu, i morgon kan det faktiskt vara försent att rädda världen, och vi måste som alltid börja med oss själva.
Kom igen, känn inspirationen du också, gå ut i skogen eller vad du nu tycker om, och fatta att total misär inte är många år bort. Åk till ett zoo och titta på isbjörnarna och inse, att dom faktiskt drunknar på grund av oss. Du och jag, vi dödar djur och människor, är det något du klarar av att ha på ditt samvete?
Produktoffer som jag är så köppte jag boken "100 sätt att rädda världen..." av Johan Tell. En ganska intressant bok, inehållet listar ni säkert ut själva. Jag tror att jag ska göra det, jag ska försöka att ta mig igenom hela boken och göra sakerna, en efter en. först när jag känner att jag har full koll går jag vidare till nästa. Första steget är att kontakta sin politiker, så jag tänkte att jag gör nog det. Jag ska plugga lite nu, men när jag känner att jag behöver en paus så ska jag sätta mig och påta ihop ett mail och faktiskt skicka iväg det. För det är dags nu, i morgon kan det faktiskt vara försent att rädda världen, och vi måste som alltid börja med oss själva.
Kom igen, känn inspirationen du också, gå ut i skogen eller vad du nu tycker om, och fatta att total misär inte är många år bort. Åk till ett zoo och titta på isbjörnarna och inse, att dom faktiskt drunknar på grund av oss. Du och jag, vi dödar djur och människor, är det något du klarar av att ha på ditt samvete?
Det finns mycket att berätta.
Det har varit intensiva dagar, fysiskt som psykist. Jag är upplevelser och erfarenheter rikare, och jag hoppas att det gör mig till en starkare människa. Det är mycket nu, många tankar som tär, många ord som sårar, många handlingar jag inte förstår och känslor jag inte alltid vill känna. så jag tar det från början.
Jag och Andrea åkte till Stockholm för allvarliga samtal och verklighetsflykt. Resan började bra och självklart så föreviga de vi det:
Vi var skapligt snygga båda två, men trots allt elände så hade vi väldigt trevligt. Hela vägen till och från Stockholm skrattade vi och pratade ibland lättsamt allvar. Jag hade nästan glömt att vi kunde ha så kul.
Målet med resan var att träffa Kim, Andrea hade tröttnat på att Kim inte tog sitt ansvar gällande Bull och att hon aldrig återkom trots att hon lovat att göra så. Jag? Jag följde bara med som resekamrat och vägvisare. Väl i Haninge klev jag in i en lägenhet som tog andan ur mig, bilderna gör den inte alls rättvisa, och jag lovar att jag ska ta bättre bilder nästa gång. Till mitt försvar får vi säga att jag var skakis och använde panoramaläget för första gången.
Som sagt, bilderna gör inte alls stället rättvisa och jag lärde mig en läxa. Försök inte leka proffs när du är skakis, bilderna blir tydligen suddiga-döhö.
Såå... Samtalet. Det var jobbigt. Väldigt jobbigt. Jag vet inte ifall Kim läser den här bloggen, men eftersom hon valt att inte ha kontakt med mig så känner jag inte riktigt att jag pratar bakom ryggen på henne. Jag var väldigt tydlig med vad jag tyckte även fast hon inte tyckte om det. Jag försökte försäkra henne om att jag gärna slåss för henne vad det än må vara, bara hon vill. Jag lärde mig under sommaren att man inte kan slåss för någon som inte vill bli slagen för. Jag får helt enkelt avvakta även om det är jobbigt. Jag hoppas att situationen med Bull är löst nu. Som jag har förstått det så stannar han hos Andrea, och även hon kommer säkert att behöva en del hjälp på vägen. Jag ställer gärna upp och gör så gott jag kan, för henne, för min syster, för dig som läser. Ja, för dom allra flesta. Världen skulle må mycket bättre om vi bara visade lite solidaritet och vänlighet. Det enda jag kännde att jag kunde göra var att hjälpa till att lösa situationen med Bull. Han och alla andra behöver det. Han fick tyvärr inte vad han behövde hos Kim alla gånger, även om ingen tvivlar på att hon älskar honom. Det vet vi att hon gör, det räcker bara inte alltid till. Ur min synvinkel så är i alla fall den delen av historien över. Bull är klar nu. Kim vet att hon inte får tillbaka honom, Andrea och Lenita verkar ha kommit överenns om att han ska stanna där och Andrea har fått sina pengar. Klart.
Men det där andra, det där jag skulle vilja ändra på. Det där jag inte kan göra något åt längre. Jag måste lösa det, hon är för tusan hemlös. Det är inte okej att hon bor hos vår bror och hans flickvän. Även om just dom två är väldans söta och jag tycker det är strongt gjort av dom att ta in henne. Men. Det är deras första lägenhet, där ska dom två lära sig att stå på egna ben, och Johan ska lära sig att hitta till tvättkorgen. Som det är nu så plockar Jonna efter dom båda. Det går inte, och jag kan verkligen inte göra någonting åt saken. Så länge hon inte vet vad hon vill, kan inte jag fixa det åt henne. Det gör sjukt ont, att inte kunna ställa upp, att inte lösa hennes problem åt henne. För hon är värd det. Min älskade lilla syster. När det är så här så är allt bara kaos. Jag kan inte göra något, kan inte agera, kan inte avreagera mig på intet ont anande socionomer. Jag kan bara vända känslorna innåt, och det hjälper inte henne ett dugg.
Jag förstår inte att hon inte vill, jag menar. Om hon hade haft andra föräldrar hade det här inte hänt. Om inte pappa blivit vräkt hade hon inte tvingats ihop med mamma. OM, det där förbannade om:et. Det är överallt. Men det finns ett men också. Hon är myndig nu. Hon måste faktiskt växa upp, börja ta ansvar för sig själv, och hon vägrar. Jag vet inte vad jag ska tycka eller känna gällande det här, allt är bara upp och ner. Lönnlöv lixom.
Nåväl. Några dagar senare var det dags för nästa äventyr. Min extra-mamma. Världens bästa Gunne behövde hjälp att putsa fönster och självklart ställde vi upp. Vi tog till och med till en skurtants-look. Eller jag gjorde i alla fall, det var hårband och gummistövlar för hela slanten.
Mysigt värre. Jag och Mia pratade som vanligt om allvarliga och jobbiga saker på ett sätt som endå får en att må bättre. Så som hon lärt mig. Om jag skulle beskriva våra samtal med ett ord skulle det vara konstruktivt. För det är den känslan jag får. När jag och Mia pratar om ditten eller datten så inser jag att jag faktiskt har makten att ändra saker, och jag inser att ibland så måste jag även om det inte alls lockar. Hon är min ängel, Godbit, vän. En riktig kompis helt enkelt.
Någonstans ute i Vedbo i ett charmigt rött hus, med vita knutar och mycket kaffe kom verkligheten ifatt mig. Jag satt i ett öppet fönster och luktade på verkligheten. Den luktade multet, sådär som hösten gör, och jag blev stark och skör på samma gång. Jag saknar grepp om verkligheten, jag känner mig som dom sinnesjuka måste ha kännt innan mentalreformen. Jag menar, vad gör jag här? Vad är det jag sysslar med och varför? Vad spelar det för roll att jag putsar fönster, när extrempolitiska åsikter frodas. Vad spelar det för roll att jag klädde ut mig till städtant, när folk fortsätter att dö. Varför är jag här när jag kan vara ute och rädda världen? Varför tror jag att jag någonsin kommer att kunna göra det, jag menar jag är ju knäpp på riktigt. Jag behöver piller för att sova, jag behöver knarkliknande substanser för att vakna. Jag behöver en kemisk substans för att vilja leva och utan dom stora gula pillrena vandrar jag i min egna värld med sirener, insekter och annat otäckt. Jag tror att jag någonstans därute på fönsterbrädan insåg att jag faktiskt inte kommer att kunna förändra världen. Jag kan inte hjälpa en enda människa som inte vill ta emot hjälpen. Den insikten gjorde som dom flesta andra insikter ont. För det betyder att jag inte kan ordna ett liv åt min syster och ge henne allt jag hoppas att hon skulle vilja ha. Det betyder att jag inte kan tvinga ut mina vänner till skola, jobb och praktik, dom fixar det inte om dom inte vill. Jag kan inte rädda en enda människa som inte väljer att bli räddad. Jag är ett litet maktlöst barn, och jag förstod helt enkelt inte meningen med livet.
Jag kände mig usel, ovärdig och menlös. Jag precis som många andra är expert på att trycka ner mig själv. Men ett litet brunt djur ändrade allt.
En liten fladderiflax! Första gången jag såg en sådan i frighet. Då förstod jag, meningen med livet är inte att jag alltid på alla sätt ska rädda och styra upp andras liv. Meningen med livet är att jag ska rädda och styra upp mitt eget så att jag kan berika alla andras. För det är det livet handlar om. Att dela det med andra. Fråga dig själv, vem skulle du vara utan dina vänner? och du kommer att förstå. Jag kan inte laga åt någon annan, utan bara vara en hjälp och ett stöd på vägen. Jag kan stå kvar och vara stark när verkligheten rasar, och precis som Mia sa; hjälpa dig att limma ihop skärvorna som blev kvar. Men inte mer än så. Man kan inte tvinga någon att leva, bara för levandets skull. Man kan inte rädda andra om man inte är vid liv själv. Hur ska man kunna läka andra om man själv är trasig och sårig?
Den här lilla krabaten som var bland det sötaste jag någonsin sätt, fick min uppmärksamhet under ganska många minuter. Jag glodde hänfört och insåg att det inte alltid behöver vara hemskt. Varför satt han där? Varför just i min port? Varför var det ingen annan än jag som såg honom? Lille krabaten, jag hoppas han har det gott nu. Stundtals var jag gråtfärdig, hur kan jag känna så mycket för ett främmande djur, när jag faktiskt är medveten om hur livet ser ut för mig och många andra. Vilken rätt har jag att stå och vara glad, när jag vet att två trappor upp sitter det en man som väntar på mig, som vill vara med mig, som säger att han älskar mig. Varför springer jag åt andra hållet?
Ni förstår vart jag är på väg, eller hur? Det där ordet. Igår var det dags för mitt första arr på Smedjan och på vägen dit fotade jag känslan.
Dom är som vackrast nu. Lönnlöven. Det är en vacker bild, en fin omgivning och tydliga ramar. Men mitt i bilden är allt bara lönnlöv. Jag kämpar emot jämt och ständigt. Jag vill inte falla, jag vill inte känna att allt är lönnlöv, och det enda jag verkar kunna göra är att hålla mig sysellsatt. Så jag gör det, håller mig sysselsatt.
Kvällen till ära med dessa pumor:
Det var faktiskt riktigt roligt, och jag tror att det blir fler gånger.Kvällens band var Governor Andy och Almighty Lions. Alla pojkarna var sjukt duktiga och det dök faktiskt upp en kär gammal vän. Det var roligt att se honom, bananmannen. inte nog med det. några minuter senare valsar den här donnan in:
Emma. Jag gillar Emma, och den här kvällen kände jag att vi kom varandra lite närmare. Under huden. Hon är min vardagsfilosof med en humor jag smälter för.
Jag och Emma dansade faktiskt stundtals, det var roligt. Tyvärr finns det inga bilder på det, det kan ju bero på att det inte finns bilder på mig där jag dansar med någon och det kan ju bero på att jag höll i kameran.
Anyway. Här kommer bilderna från två sjukt bra spelningar.
Almighty Lions
Och till alla flickor som önskade kommer en bild på mannen ni alla drägglade efter:
Almighty var verkligen super, vem kan tro att dom bara spelat ihop i ett halvår.
Govenour Andy:
Det satt en duktig pojke och vände skivor också:
Ett tag så var det nästan så att hela publiken dansade, eller, publiken vaggade väl i takt samtidigt som vi och några få modiga själar röjde ordentligt.
Coolt, eller hur?
Kvällen slutade med att vi diskuterade gitarrer och kom fram till att min lilla raring varit hemlös länge nog.
Jag frågar er; Vad är stort och svart och ligger i min soffa?
Dagen började med att jag och Steffo vandrar ner till gitarrdoktorn, en mycket bra butik. Gitarren jag tittat på var borta, men då såg jag:
Visst är den fin? Jag fick den för en 50-lapp extra, och det var det ju värt.
Jag skulle kunna sitta i timmar och titta på den, den är svart och den glänser!
Men jag låter bli, istället så spelar jag på den så gott jag kan.
Tusen miljoner tack Mia och Dennis som håller lektioner med mig och Stefan som bedriver hemundervisning.
Något senare var det dags för promenad, jag fick den här hunden:
Rattas fick den här:
När dom här busarna leker, då är det helt sjukt vilken kraft dom får fram, vilken snabbhet.. Älskade små mördarhundar....
Sen trodde dom att dom var kor, söta kor.
Sen skulle jag gå hem, och då kom känslan över mig igen. Det spelar ingen roll hur roliga hundarna är, eller hur bra arren på smedjan går. Det är höst nu och då känns allt bara:
Nåväl, nu har Rattas fått anledningen till att jag inte har en bilddagbok. Jag pallar inte sitta och dryga mig med långa inlägg. Jag kan ha en bilddagbok i bloggen om det skulle vara så.
Föresten så har jag nya skor, väldigt fina nya skor.
Väldigt fina nya skor, jag vågar inte ens säga priset på dom, det var länge sedan jag betalade så här mycket för ett par skor, eller. Det var väldigt länge sen Stefan betalade så här mycket för ett par skor.
Nu vet ni det.
Jag och Andrea åkte till Stockholm för allvarliga samtal och verklighetsflykt. Resan började bra och självklart så föreviga de vi det:
Vi var skapligt snygga båda två, men trots allt elände så hade vi väldigt trevligt. Hela vägen till och från Stockholm skrattade vi och pratade ibland lättsamt allvar. Jag hade nästan glömt att vi kunde ha så kul.
Målet med resan var att träffa Kim, Andrea hade tröttnat på att Kim inte tog sitt ansvar gällande Bull och att hon aldrig återkom trots att hon lovat att göra så. Jag? Jag följde bara med som resekamrat och vägvisare. Väl i Haninge klev jag in i en lägenhet som tog andan ur mig, bilderna gör den inte alls rättvisa, och jag lovar att jag ska ta bättre bilder nästa gång. Till mitt försvar får vi säga att jag var skakis och använde panoramaläget för första gången.
Som sagt, bilderna gör inte alls stället rättvisa och jag lärde mig en läxa. Försök inte leka proffs när du är skakis, bilderna blir tydligen suddiga-döhö.
Såå... Samtalet. Det var jobbigt. Väldigt jobbigt. Jag vet inte ifall Kim läser den här bloggen, men eftersom hon valt att inte ha kontakt med mig så känner jag inte riktigt att jag pratar bakom ryggen på henne. Jag var väldigt tydlig med vad jag tyckte även fast hon inte tyckte om det. Jag försökte försäkra henne om att jag gärna slåss för henne vad det än må vara, bara hon vill. Jag lärde mig under sommaren att man inte kan slåss för någon som inte vill bli slagen för. Jag får helt enkelt avvakta även om det är jobbigt. Jag hoppas att situationen med Bull är löst nu. Som jag har förstått det så stannar han hos Andrea, och även hon kommer säkert att behöva en del hjälp på vägen. Jag ställer gärna upp och gör så gott jag kan, för henne, för min syster, för dig som läser. Ja, för dom allra flesta. Världen skulle må mycket bättre om vi bara visade lite solidaritet och vänlighet. Det enda jag kännde att jag kunde göra var att hjälpa till att lösa situationen med Bull. Han och alla andra behöver det. Han fick tyvärr inte vad han behövde hos Kim alla gånger, även om ingen tvivlar på att hon älskar honom. Det vet vi att hon gör, det räcker bara inte alltid till. Ur min synvinkel så är i alla fall den delen av historien över. Bull är klar nu. Kim vet att hon inte får tillbaka honom, Andrea och Lenita verkar ha kommit överenns om att han ska stanna där och Andrea har fått sina pengar. Klart.
Men det där andra, det där jag skulle vilja ändra på. Det där jag inte kan göra något åt längre. Jag måste lösa det, hon är för tusan hemlös. Det är inte okej att hon bor hos vår bror och hans flickvän. Även om just dom två är väldans söta och jag tycker det är strongt gjort av dom att ta in henne. Men. Det är deras första lägenhet, där ska dom två lära sig att stå på egna ben, och Johan ska lära sig att hitta till tvättkorgen. Som det är nu så plockar Jonna efter dom båda. Det går inte, och jag kan verkligen inte göra någonting åt saken. Så länge hon inte vet vad hon vill, kan inte jag fixa det åt henne. Det gör sjukt ont, att inte kunna ställa upp, att inte lösa hennes problem åt henne. För hon är värd det. Min älskade lilla syster. När det är så här så är allt bara kaos. Jag kan inte göra något, kan inte agera, kan inte avreagera mig på intet ont anande socionomer. Jag kan bara vända känslorna innåt, och det hjälper inte henne ett dugg.
Jag förstår inte att hon inte vill, jag menar. Om hon hade haft andra föräldrar hade det här inte hänt. Om inte pappa blivit vräkt hade hon inte tvingats ihop med mamma. OM, det där förbannade om:et. Det är överallt. Men det finns ett men också. Hon är myndig nu. Hon måste faktiskt växa upp, börja ta ansvar för sig själv, och hon vägrar. Jag vet inte vad jag ska tycka eller känna gällande det här, allt är bara upp och ner. Lönnlöv lixom.
Nåväl. Några dagar senare var det dags för nästa äventyr. Min extra-mamma. Världens bästa Gunne behövde hjälp att putsa fönster och självklart ställde vi upp. Vi tog till och med till en skurtants-look. Eller jag gjorde i alla fall, det var hårband och gummistövlar för hela slanten.
Mysigt värre. Jag och Mia pratade som vanligt om allvarliga och jobbiga saker på ett sätt som endå får en att må bättre. Så som hon lärt mig. Om jag skulle beskriva våra samtal med ett ord skulle det vara konstruktivt. För det är den känslan jag får. När jag och Mia pratar om ditten eller datten så inser jag att jag faktiskt har makten att ändra saker, och jag inser att ibland så måste jag även om det inte alls lockar. Hon är min ängel, Godbit, vän. En riktig kompis helt enkelt.
Någonstans ute i Vedbo i ett charmigt rött hus, med vita knutar och mycket kaffe kom verkligheten ifatt mig. Jag satt i ett öppet fönster och luktade på verkligheten. Den luktade multet, sådär som hösten gör, och jag blev stark och skör på samma gång. Jag saknar grepp om verkligheten, jag känner mig som dom sinnesjuka måste ha kännt innan mentalreformen. Jag menar, vad gör jag här? Vad är det jag sysslar med och varför? Vad spelar det för roll att jag putsar fönster, när extrempolitiska åsikter frodas. Vad spelar det för roll att jag klädde ut mig till städtant, när folk fortsätter att dö. Varför är jag här när jag kan vara ute och rädda världen? Varför tror jag att jag någonsin kommer att kunna göra det, jag menar jag är ju knäpp på riktigt. Jag behöver piller för att sova, jag behöver knarkliknande substanser för att vakna. Jag behöver en kemisk substans för att vilja leva och utan dom stora gula pillrena vandrar jag i min egna värld med sirener, insekter och annat otäckt. Jag tror att jag någonstans därute på fönsterbrädan insåg att jag faktiskt inte kommer att kunna förändra världen. Jag kan inte hjälpa en enda människa som inte vill ta emot hjälpen. Den insikten gjorde som dom flesta andra insikter ont. För det betyder att jag inte kan ordna ett liv åt min syster och ge henne allt jag hoppas att hon skulle vilja ha. Det betyder att jag inte kan tvinga ut mina vänner till skola, jobb och praktik, dom fixar det inte om dom inte vill. Jag kan inte rädda en enda människa som inte väljer att bli räddad. Jag är ett litet maktlöst barn, och jag förstod helt enkelt inte meningen med livet.
Jag kände mig usel, ovärdig och menlös. Jag precis som många andra är expert på att trycka ner mig själv. Men ett litet brunt djur ändrade allt.
En liten fladderiflax! Första gången jag såg en sådan i frighet. Då förstod jag, meningen med livet är inte att jag alltid på alla sätt ska rädda och styra upp andras liv. Meningen med livet är att jag ska rädda och styra upp mitt eget så att jag kan berika alla andras. För det är det livet handlar om. Att dela det med andra. Fråga dig själv, vem skulle du vara utan dina vänner? och du kommer att förstå. Jag kan inte laga åt någon annan, utan bara vara en hjälp och ett stöd på vägen. Jag kan stå kvar och vara stark när verkligheten rasar, och precis som Mia sa; hjälpa dig att limma ihop skärvorna som blev kvar. Men inte mer än så. Man kan inte tvinga någon att leva, bara för levandets skull. Man kan inte rädda andra om man inte är vid liv själv. Hur ska man kunna läka andra om man själv är trasig och sårig?
Den här lilla krabaten som var bland det sötaste jag någonsin sätt, fick min uppmärksamhet under ganska många minuter. Jag glodde hänfört och insåg att det inte alltid behöver vara hemskt. Varför satt han där? Varför just i min port? Varför var det ingen annan än jag som såg honom? Lille krabaten, jag hoppas han har det gott nu. Stundtals var jag gråtfärdig, hur kan jag känna så mycket för ett främmande djur, när jag faktiskt är medveten om hur livet ser ut för mig och många andra. Vilken rätt har jag att stå och vara glad, när jag vet att två trappor upp sitter det en man som väntar på mig, som vill vara med mig, som säger att han älskar mig. Varför springer jag åt andra hållet?
Ni förstår vart jag är på väg, eller hur? Det där ordet. Igår var det dags för mitt första arr på Smedjan och på vägen dit fotade jag känslan.
Dom är som vackrast nu. Lönnlöven. Det är en vacker bild, en fin omgivning och tydliga ramar. Men mitt i bilden är allt bara lönnlöv. Jag kämpar emot jämt och ständigt. Jag vill inte falla, jag vill inte känna att allt är lönnlöv, och det enda jag verkar kunna göra är att hålla mig sysellsatt. Så jag gör det, håller mig sysselsatt.
Kvällen till ära med dessa pumor:
Det var faktiskt riktigt roligt, och jag tror att det blir fler gånger.Kvällens band var Governor Andy och Almighty Lions. Alla pojkarna var sjukt duktiga och det dök faktiskt upp en kär gammal vän. Det var roligt att se honom, bananmannen. inte nog med det. några minuter senare valsar den här donnan in:
Emma. Jag gillar Emma, och den här kvällen kände jag att vi kom varandra lite närmare. Under huden. Hon är min vardagsfilosof med en humor jag smälter för.
Jag och Emma dansade faktiskt stundtals, det var roligt. Tyvärr finns det inga bilder på det, det kan ju bero på att det inte finns bilder på mig där jag dansar med någon och det kan ju bero på att jag höll i kameran.
Anyway. Här kommer bilderna från två sjukt bra spelningar.
Almighty Lions
Och till alla flickor som önskade kommer en bild på mannen ni alla drägglade efter:
Almighty var verkligen super, vem kan tro att dom bara spelat ihop i ett halvår.
Govenour Andy:
Det satt en duktig pojke och vände skivor också:
Ett tag så var det nästan så att hela publiken dansade, eller, publiken vaggade väl i takt samtidigt som vi och några få modiga själar röjde ordentligt.
Coolt, eller hur?
Kvällen slutade med att vi diskuterade gitarrer och kom fram till att min lilla raring varit hemlös länge nog.
Jag frågar er; Vad är stort och svart och ligger i min soffa?
Dagen började med att jag och Steffo vandrar ner till gitarrdoktorn, en mycket bra butik. Gitarren jag tittat på var borta, men då såg jag:
Visst är den fin? Jag fick den för en 50-lapp extra, och det var det ju värt.
Jag skulle kunna sitta i timmar och titta på den, den är svart och den glänser!
Men jag låter bli, istället så spelar jag på den så gott jag kan.
Tusen miljoner tack Mia och Dennis som håller lektioner med mig och Stefan som bedriver hemundervisning.
Något senare var det dags för promenad, jag fick den här hunden:
Rattas fick den här:
När dom här busarna leker, då är det helt sjukt vilken kraft dom får fram, vilken snabbhet.. Älskade små mördarhundar....
Sen trodde dom att dom var kor, söta kor.
Sen skulle jag gå hem, och då kom känslan över mig igen. Det spelar ingen roll hur roliga hundarna är, eller hur bra arren på smedjan går. Det är höst nu och då känns allt bara:
Nåväl, nu har Rattas fått anledningen till att jag inte har en bilddagbok. Jag pallar inte sitta och dryga mig med långa inlägg. Jag kan ha en bilddagbok i bloggen om det skulle vara så.
Föresten så har jag nya skor, väldigt fina nya skor.
Väldigt fina nya skor, jag vågar inte ens säga priset på dom, det var länge sedan jag betalade så här mycket för ett par skor, eller. Det var väldigt länge sen Stefan betalade så här mycket för ett par skor.
Nu vet ni det.
Beautiful Freak
Det finns tillräckligt många skadade människor för att man skulle vilja generera fler. Alla har sina egna problem, egna sätt att handskas med den turbulens som vi kallar livet, och vissa gör inte alls som andra.
Det finns så sjukt många beautiful freaks och även dom behöver kärlek. Kanske är det därför som vissa fastnar hårdare än andra, jag har vänner som sitter fast med tapetklister i själen. Personer som lämnat avtryck som inte kan suddas bort, avtryck som snarare är stansade än ritade. Vissa människor bär man med sig vart man än går, dom flesta av mina är vackra, trasiga små väsen. Dom är beautiful freaks. Dom är, vi är... Vänner. Ordet värmer och jag bär innerbörden med mig. Dom senaste åren har jag verkligen skillt agnarna från vetet, och idag är jag här. Jag ser mig omkring och inser att jag har vad jag behöver. Mina vänner, mina underbara vänner, my beautiful freaks.
Jag skulle kunna sätta så många ord på oss, vi barfotabarn i livet. Men jag kommer alltid tillbaka till samma ord. vänskap. Det här är verkligen vänskap. Att ha balkongkvällar som med all säkerhet kommer att göra oss sjukare, med kaffe vin och vänskap. Att ha en underbar extra-mamma som tar vid där min för länge sedan slutat. Att bli slagen för när jag mår dåligt. Att bli smittad av den oerhörda glädjen och stoltheten när en hund gör något oväntat bra. Att sakna varandra tillsammans. Att bara vara. Att vårt umgänge har plats för oss alla på ett och annat sätt.
Att vi inte tvingar varandra till någonting, men inte heller sätter gränser, vi bara är. Den underbara känslan som kommer ur riktig vänskap, att det några kvarter bort i en villa med halvfärdigt kök alltid finns en vän med choklad och kramar. Se lyckan i barnens ögon när jag kommer, jag är älskad, saknad och uppskattad. Det värmer, mer än jag är kapabel till att förklara.
Och allt hänger samman. Ilskan jag känner när någon gör mina vänner förnär. Smärtan som skär i min själ när någon av dom gråter. Hur gärna jag vill skada och invalidisera alla som rubbar mina vänners existens. Det är svårt att förklara, för oftast behövs bara ett ord.
-Hur mår du?
-Lönnlöv. Hur mår du själv?
-Lönnlöv.
Kan vänskap bli mer än sådär, ett ord och vi förstår precis vad vi menar. Det är höst nu, och precis som alla årstider så tär hösten på sitt alldeles egna sätt. Av alla veckor på året så brukar det här vara dom svåraste. Kanske inte fysiskt, vi är trasiga året om. Men psykiskt. Hösten tär. Allting dör. När lönnlöven är som vackrast brukar jag tackla av.
Hösten är svår. Det är nu man inte orkar längre, all energi är för länge sedan slut, men vi måste vara starkare än någonsin för vi håller varandra över ytan. Vi vänner. Jag vill att ni ska veta det, att ni håller mig över ytan. Att jag orkar med när allt känns lönnlöv är mycket tack vare er. Vi kommer möta många svårigheter, nu som alltid, men vi fixar det. Inga lönnlöv i världen kan komma emellan oss.
Enade som få i själen, vi beautiful freaks. Jag vet vart jag har er. Precis som ni vet, att här finns det tv-spel, alkohol, kaffe (saft för vissa), och nutella i mängder. Här finns det värme att få när vi fryser in i märgen. Ni betyder.
När världen tycker att vi inte passar in i dom ramar som dom vill kalla samhället, då har vi varandra och bygger egna ramar om det skulle vara så. När andra inte förstår vårt agerande, så dömer vi inte utan vet med oss att vi tack och lov alla är olika. När andra dömmer oss för vilka eller vad vi är, låter vi bli att döma dom. När andra föringar våra problem, kan vi avreagera oss på varandra. När vardagen är för svår, då har vi varandra. I Haninge väntar snart ett nästan hus, med en underbar syster, en lika bra svåger och världens bästa barn. Jag kommer hem nu.
När vi försöker förklara, så gör det inget om det är illa eller väl skrivet, vi har ju varandra vi barfotabarn i livet.
Det finns så sjukt många beautiful freaks och även dom behöver kärlek. Kanske är det därför som vissa fastnar hårdare än andra, jag har vänner som sitter fast med tapetklister i själen. Personer som lämnat avtryck som inte kan suddas bort, avtryck som snarare är stansade än ritade. Vissa människor bär man med sig vart man än går, dom flesta av mina är vackra, trasiga små väsen. Dom är beautiful freaks. Dom är, vi är... Vänner. Ordet värmer och jag bär innerbörden med mig. Dom senaste åren har jag verkligen skillt agnarna från vetet, och idag är jag här. Jag ser mig omkring och inser att jag har vad jag behöver. Mina vänner, mina underbara vänner, my beautiful freaks.
Jag skulle kunna sätta så många ord på oss, vi barfotabarn i livet. Men jag kommer alltid tillbaka till samma ord. vänskap. Det här är verkligen vänskap. Att ha balkongkvällar som med all säkerhet kommer att göra oss sjukare, med kaffe vin och vänskap. Att ha en underbar extra-mamma som tar vid där min för länge sedan slutat. Att bli slagen för när jag mår dåligt. Att bli smittad av den oerhörda glädjen och stoltheten när en hund gör något oväntat bra. Att sakna varandra tillsammans. Att bara vara. Att vårt umgänge har plats för oss alla på ett och annat sätt.
Att vi inte tvingar varandra till någonting, men inte heller sätter gränser, vi bara är. Den underbara känslan som kommer ur riktig vänskap, att det några kvarter bort i en villa med halvfärdigt kök alltid finns en vän med choklad och kramar. Se lyckan i barnens ögon när jag kommer, jag är älskad, saknad och uppskattad. Det värmer, mer än jag är kapabel till att förklara.
Och allt hänger samman. Ilskan jag känner när någon gör mina vänner förnär. Smärtan som skär i min själ när någon av dom gråter. Hur gärna jag vill skada och invalidisera alla som rubbar mina vänners existens. Det är svårt att förklara, för oftast behövs bara ett ord.
-Hur mår du?
-Lönnlöv. Hur mår du själv?
-Lönnlöv.
Kan vänskap bli mer än sådär, ett ord och vi förstår precis vad vi menar. Det är höst nu, och precis som alla årstider så tär hösten på sitt alldeles egna sätt. Av alla veckor på året så brukar det här vara dom svåraste. Kanske inte fysiskt, vi är trasiga året om. Men psykiskt. Hösten tär. Allting dör. När lönnlöven är som vackrast brukar jag tackla av.
Hösten är svår. Det är nu man inte orkar längre, all energi är för länge sedan slut, men vi måste vara starkare än någonsin för vi håller varandra över ytan. Vi vänner. Jag vill att ni ska veta det, att ni håller mig över ytan. Att jag orkar med när allt känns lönnlöv är mycket tack vare er. Vi kommer möta många svårigheter, nu som alltid, men vi fixar det. Inga lönnlöv i världen kan komma emellan oss.
Enade som få i själen, vi beautiful freaks. Jag vet vart jag har er. Precis som ni vet, att här finns det tv-spel, alkohol, kaffe (saft för vissa), och nutella i mängder. Här finns det värme att få när vi fryser in i märgen. Ni betyder.
När världen tycker att vi inte passar in i dom ramar som dom vill kalla samhället, då har vi varandra och bygger egna ramar om det skulle vara så. När andra inte förstår vårt agerande, så dömer vi inte utan vet med oss att vi tack och lov alla är olika. När andra dömmer oss för vilka eller vad vi är, låter vi bli att döma dom. När andra föringar våra problem, kan vi avreagera oss på varandra. När vardagen är för svår, då har vi varandra. I Haninge väntar snart ett nästan hus, med en underbar syster, en lika bra svåger och världens bästa barn. Jag kommer hem nu.
När vi försöker förklara, så gör det inget om det är illa eller väl skrivet, vi har ju varandra vi barfotabarn i livet.
Det där med vad man gör.
Efter många om och men ser jag äntligen slutet på berget av skolarbetet jag har kommit efter med. Det har tärt på krafterna att veta att jag har legat efter. Jag menar jag!? Det går ju inte, jag har ju högsta betyg i allt, ska alltid vara bäst, kan inte leva med att det duger och så vidare.
Men va faan, är det inte dags att ge upp nu? Putta bort borderline-Lina som känner att hon aldrig är bra nog och ge plats för en sundare person? Vad för slags förebild är jag för mina små skyddslingar? och hur kan jag säga till mina vänner att dom duger när jag aldrig hade nöjt mig? Jag vill inte säga att det handlar om att växa upp, utan jag tror att jag håller på att mogna. Dom senaste åren har verkligen tärt på krafterna, och jag måste säga ifrån själv nu innan det är försent. Jag menar, hur sjukt är det inte att jag nekar sjukskrivningar för att jag inte har tid, att jag vägrar ligga på sjukhuset, för jag har inte tid, lust eller ork. Hör du någonsin en person med brutet ben säga att han inte har tid att bli gipsad, och som sen faktiskt vägrar att ta emot hjäpen som erbjuds?
Jag är inte säker på att det går, men jag har bestämt mig för att försöka. Jag ser frågvisa Gabriel framför mig om några år. Eller, tja om många år, när han frågar hur jag var i skolan. Vad ska jag svara då?
-Jag var bland dom bästa i allt men kände aldrig att jag dög. Men du raring, du duger! Det är okej att du får godkänt, det viktigaste är att du försöker.
Jag märker ju hur fel det låter. Du duger, men jag skulle aldrig ha nöjt mig. Vad för slags förebild är jag då? Det är dags att göra någonting åt saken, och blir det inte högsta betyg i allt så får det vara så, jag har i alla fall försökt. Jag är snart klar med den här utbildningen, jag klarade den helt själv, jag vet att jag är bra på det jag gör och det kan inga bokstäver på ett papper ta ifrån mig.
Självklart så är jag orolig, jag vill ju vara bäst, men det är inte värt att riskera min hälsa när den redan är bräcklig. Det är som att snubben med det brutna benet skulle ge sig ut och jogga i skogen. Jag kommer att fixa det här, och jag brukar duga när jag inte ens försöker. Det kommer att gå bra, och jag ska inte gå in i väggen. Jag ska försöka, och så länge jag försöker så kommer jag att vara bra nog.
Det är jag som sätter mina gränser och mål. Det är jag som bestämmer om jag ska kliva upp för att gå till skolan. Det är jag som bestämmer vilket intryck jag ska göra, det är jag som bestämmer hur mycket jag ska göra. Det är faktiskt bara jag som bestämmer över hur jag ska forma mitt liv. Mitt liv och min framtid.
Men va faan, är det inte dags att ge upp nu? Putta bort borderline-Lina som känner att hon aldrig är bra nog och ge plats för en sundare person? Vad för slags förebild är jag för mina små skyddslingar? och hur kan jag säga till mina vänner att dom duger när jag aldrig hade nöjt mig? Jag vill inte säga att det handlar om att växa upp, utan jag tror att jag håller på att mogna. Dom senaste åren har verkligen tärt på krafterna, och jag måste säga ifrån själv nu innan det är försent. Jag menar, hur sjukt är det inte att jag nekar sjukskrivningar för att jag inte har tid, att jag vägrar ligga på sjukhuset, för jag har inte tid, lust eller ork. Hör du någonsin en person med brutet ben säga att han inte har tid att bli gipsad, och som sen faktiskt vägrar att ta emot hjäpen som erbjuds?
Jag är inte säker på att det går, men jag har bestämt mig för att försöka. Jag ser frågvisa Gabriel framför mig om några år. Eller, tja om många år, när han frågar hur jag var i skolan. Vad ska jag svara då?
-Jag var bland dom bästa i allt men kände aldrig att jag dög. Men du raring, du duger! Det är okej att du får godkänt, det viktigaste är att du försöker.
Jag märker ju hur fel det låter. Du duger, men jag skulle aldrig ha nöjt mig. Vad för slags förebild är jag då? Det är dags att göra någonting åt saken, och blir det inte högsta betyg i allt så får det vara så, jag har i alla fall försökt. Jag är snart klar med den här utbildningen, jag klarade den helt själv, jag vet att jag är bra på det jag gör och det kan inga bokstäver på ett papper ta ifrån mig.
Självklart så är jag orolig, jag vill ju vara bäst, men det är inte värt att riskera min hälsa när den redan är bräcklig. Det är som att snubben med det brutna benet skulle ge sig ut och jogga i skogen. Jag kommer att fixa det här, och jag brukar duga när jag inte ens försöker. Det kommer att gå bra, och jag ska inte gå in i väggen. Jag ska försöka, och så länge jag försöker så kommer jag att vara bra nog.
Det är jag som sätter mina gränser och mål. Det är jag som bestämmer om jag ska kliva upp för att gå till skolan. Det är jag som bestämmer vilket intryck jag ska göra, det är jag som bestämmer hur mycket jag ska göra. Det är faktiskt bara jag som bestämmer över hur jag ska forma mitt liv. Mitt liv och min framtid.
I mitt knä....
har jag en alldeles sproilans ny dator som glänser jätte mycker! Det är tokigt roligt, men ganska trist när man inser att man har blivit tråkig och inte har en miljon webbplatser att besöka. Datorn har inget namn än, men kommer från HP och är svart och massa silver samt att det lyser väldigt fint på den. och så har den touch-knappar=)
Ja, jag tror att jag är lite barnslig. men det är så roligt med nya leksaker.
Nu, mera super mario med Andy.
Ja, jag tror att jag är lite barnslig. men det är så roligt med nya leksaker.
Nu, mera super mario med Andy.
om en stjärna.
jag mår ap-dåligt. ni vet den där reklamen som handlar om att det är mer synd om en man som är förkyld, än en kvinna som föder barn. jag känner mig som den mannen. blä. jag är förkyld med både bihåleinflammation och öroninflammation, äter penicillin och något som är bra för bihålorna och som har ett namn som jag inte mins. nåväl, jag mår alltså riktigt dåligt.
måste dock lägga till att jag haft andrea som barnvakt och sen kom mia förbi igår med en nutella till vårt kaffe. jag gillar mia, jag gillar kaffe, och vi gillar nutella. en superb kombination, undrar vad hon gör idag? ;)
anyway.
när hon skulle gå igår hittade vi ett stort paket på köksbordet, däri låg det tamdadaaam: *
yepp, min stjärna. min alldeles egna stjärna. stefan döpte den till eilífur ást, och den ligger i stora björnen så man kan se den varje dag om man vill.
-skriv upp teleskop på inköpslistan
beviset ska ramas in och brickan bär jag just nu kring halsen. den ska nog graveras först, samt att vi funderar på att lägga till en stjärna i stjärnan.
lovely!
jag trodde inte att jag skulle bli glad på det sättet jag faktiskt blev, jag och mia pratade om det innnan. men jag var visst helt ute och cyklade. det pirrar i magen, och jag funderar på massa coola saker man kan göra.
jag är glad
tack stefan
tack för att du beställde den när vi förlovade oss, till minne av oss, i himlen, eilífur ást!
måste dock lägga till att jag haft andrea som barnvakt och sen kom mia förbi igår med en nutella till vårt kaffe. jag gillar mia, jag gillar kaffe, och vi gillar nutella. en superb kombination, undrar vad hon gör idag? ;)
anyway.
när hon skulle gå igår hittade vi ett stort paket på köksbordet, däri låg det tamdadaaam: *
yepp, min stjärna. min alldeles egna stjärna. stefan döpte den till eilífur ást, och den ligger i stora björnen så man kan se den varje dag om man vill.
-skriv upp teleskop på inköpslistan
beviset ska ramas in och brickan bär jag just nu kring halsen. den ska nog graveras först, samt att vi funderar på att lägga till en stjärna i stjärnan.
lovely!
jag trodde inte att jag skulle bli glad på det sättet jag faktiskt blev, jag och mia pratade om det innnan. men jag var visst helt ute och cyklade. det pirrar i magen, och jag funderar på massa coola saker man kan göra.
jag är glad
tack stefan
tack för att du beställde den när vi förlovade oss, till minne av oss, i himlen, eilífur ást!
