Lina

marie utmanade mig, och eftersom jag gillar marie så måste jag ju svara på det här =)

Utmanad 27 augusti 2008
1) Vad åt du till frukost?  pastagratäng och chips (jag är en mycket dålig människa)
2) Lägg ut den senaste bilden du tagit på dig själv. det finns inga sådana bilder
 3) Vem fick du ditt senaste sms ifrån? stefan
4) Vilken färg har din dator? Grå
 5) När var du arg senast?  några timmar sen.
6) Ditt bästa minne från skoltiden? jag förtränger sånt, men jag gillar kunskap
7) Ditt sämsta minne från skoltiden? Finns tyvärr massor…
8) Yoga eller löpning? löpning, annars måste jag ju sitta still
9) Spaghetti Bolognese eller Oxfilé Provencale? jag äter tillbehören
10) Vilka tidningar läser du regelbundet? Bärgslagsbladet
11) Favoritkaraktär i deckare? hm, annica bengtzon får det nog bli, eller irene huss
12) TV-program du aldrig missar? jag missar alltid teveproram
13) Vem är du avundsjuk på? säkert något, men att jag inte vet måste ju vara bra
14) Din bästa revansch? det finns många.
15) Din bästa respektive sämsta chef? peter griffelcrona var utan tvekan den bäst!
16) Mat som du aldrig någonsin kommer äta. jag har nog svårt för ögon.
17) Offentlig person som du skulle vilja ta dig ett snack med? jag skulle vilja klappa reindfeldt på flinten, räknas det? prata vill jag dock göra med bill gates. en mycket generös man.
18) Kaffe eller te? Kaffe!! mycket kaffe
19) Skostorlek? 37-38
 20) Hur ofta är du på IKEA? Ganska ofta.
21) Om du hade fem miljoner över - vad skulle du köpa? Och du var tvungen att köpa något annars skulle de försvinna…
Om jag får, så skulle en hel del gå till välgörenhet, man kan ju köpa pins och grejjer för att stödja om man inte får ge. sen vet jag inte. vi har allt vi behöver, så jag antar att pengarna skulle sparas i väntan på livet efter studenten.


Nu vill jag utmana : rattas, frida, andrea och annica och mia.

igår var en väldigt eländig dag, den var faktiskt inte bra alls... men vet ni vad min söta stefan gör då?

han kommer hem med blommor=) sådana där vita blommor som jag tycker om. det var det sötaste på länge.

jag vet om att vi har en sjukt lång och krånglig väg framför oss, han har saker att bevisa och jag måste jobba för att kunna förlåta och gå vidare, men vi är på rätt väg. det här är mitt liv, med min stefan, min fästman, min blivande make, mannen jag vill vara med, han jag älskar.

min syster frågade mig om förlovningen när jag var där, hon undrade ifall det var en förlovning, en sån som ungdommar kan göra nuförtiden bara för att förlova sig, eller om det var för att vi faktiskt har planer på att gifta oss. Självklart vill vi gifta oss svarade jag. Egentligen skulle vi vilja följa traditionen och göra det inom ett år, men där är det främst ekonomin som sätter käppar i hjulet. vi är studenter, och även om vi båda jobbar extra i mån av tid, så har vi det faktist inte hur fett som helst. vi behöver aldrig snåla, och vi har en jäkla massa pengar sparade, men dom räcker faktiskt inte långt när det kommer till bröllopet. hihi, vårt bröllop, det låter helt underbart, som en saga. vår saga. Men tyvärr så kostar det, klänning, skor, mat, dryck, blommor, frisör, make up, tårta, kläder till honom, skor till honom, lokal, smekmånad.... ja listan kan göras lång, och vi har kommit överrens om att eftersom vi faktiskt bara kommer göra det här en gång, så tänker vi inte snåla, det ska bli det där sagobröllopet jag drömt om. (jag skriver jag, eftersom stefan tydligen inte drömt så mycket om bröllop innan mig, och dom tankar och ideér han haft innan, tja han är väl inne på samma spår längre helt enkelt. men det blir ialla fall vårt bröllop, det där som vi alltid drömt om, det vi kan drömma om tillsammans medans vi lägger pengar på hög i syfte att festa upp dom under en enda dag.

det känns otroligt, allt är otroligt, jag bloggar om vårt bröllop, och jag vet att underbara frida förfullt planerar min möhippa (jag erkänner att jag är lite rädd, men bara liiiite) och vissa saker i livet flyter faktiskt på som på rälls. förlovningen... oh jag vet att jag berättat tusen gånger, men jag berättar igen. det var perfekt, tillräckligt mycket konstigheter för att vi skulle kunna skratta, och väldigt romantiskt,  visste ni att han hade en sån sida?

när jag kom hem satt det en lapp i brevlådan som löd:

"älskling
när du innanför dörren går, följ då det spår du ser.
det leder dig till din första hållplats.

när du kommit fram så finner du ett kuvert och ett paket.
öppna då uvertet först, innan du öppnar ditt första paket."

gissa nu, vad tror ni väntade innanför dörren? just det, ett spår av röda rosor från dörren in till sovrummet och fram till sängen, på sängen vet ni ju redan vad det låg. i kuveret fanns en till lapp:

"välj det du tycer känns bäst för dig.

efter detta du dig av från lägenheten dig beger. rikta in dig mot köpings klokaste man. han håller till i närheten av stora kyrkan.
sök och du skall finna ett nytt kuvert"

i paketet låg det väldigt vackra erhhmm.. kläder! en överdel och två underdelar, en av varje sort, en som han gillar, en som jag gillar...

söt som bara jag kan vara så tar jag på mig kjol och klackar, hade jag vetat att det inte var asfalt överallt dit jag skulle så hade jag kanske tänkt om... för det tredje kuveret låg gömt bland blommor i en rabatt.

"såbra du hittade vår man, han som kan hjälpa dig på vägen ytterligare ett steg. bege dig nu till det närmaste lusthus du tänker på. en liten ledtråd på vägen är att söka i närheten av en å (eller två)"

och ungefär där låg det, bakom en livboj hittade jag:


"du hittade hit, jag är stolt över dig. men nu behöver du telefonen din. slå en signal till xxx-xxx xx xx. berätta var någonstans du är. du blir hämtad med bil. baksätet är en bra plats att vara på. vilken sida får du välja själv och så."

ganska så nervös, så ringde jag det för mig okända numret som visade sig gå till svärfars jobbtelefon. jag undrar hur mycket han och stefans mamma egentligen visste, för dom såg väldigt finurliga och glada ut, och var så nyfikna så.

i bilen låg det ett nytt kuvert, där det stod:

"du har kommit in i bilen, nu är det dags att åka en liten bit. till en plats med ny våtmark med ett utkikshus där man kan se fåglar och kor. en liten ledtråd är att man på vägen finner en gammal gravplats, som vi ej fann.

i utkikshuset finner du en ledtråd till. skynda dig. du finner snart mig.

innan du hunnit fram så fäll ner armstödet, kanske hittar du där någonting som passar bra ihop med dig."

där låg alltså ett till paket som inehöll kate moss nya parfym. det vittnar om omtanke och kärlek. jag har tyckt att han ska köpa en ny parfym åt mig, och när vi shoppade alkohol i taxfreen så letade vi självklart efter någon smarrig doft. där någonstans nämde jag att jag var nyfiken på den parfymen, han frågade varför och jag svarade något i stil med att numera blir hon väl mest förknippad med kokain, men förutom drogerna så har bruden bra smak, jag tror inte att hon skulle sälja en dålig parfym. jag tror att det var allt, vi har inte luktat på den, och jag tror inte att vi har pratat om den mer, och trots att vi varit väldigt nära att köpa andra parfymer så är det just den jag får! självklart så luktar den jätte gott.

anyway, i utkikshuset låg även ett till medelandee, som någon flyttat på visade det sig, men jag hittade det=)

"nu har du till huset hittat, och nu till bilen du åter skall ta dig. åk sedan till pumpen, som finns lite längre bort än Lennart och mannen som vakar över vattnet. där vid pumpen hittar du ett vitt kuvert. som skall ta dig till nästa ledtråd på din färd.

vid pumpen fanns som lovat ett nytt kuvert med en ledråd som fick oss att styra mot malmön, och där ni... på en brygga vid vattnen hade han dukat upp en helt underbar picknick. det fanns filtar, en grill, massa god mat, champagne och mineralvatten. väldigt romantiskt, och det var ungefär där som vi träffade på den första skumma människan, och hur det gick, ja det är en historia som jag fortsätter att berätta någon annan gång...


(jag borde kanse nämna att min k- och min  shift-tangent är trasig, så missade k:ån, och avsaknad av diverse specialtecken samt stor bokstav har därmed fått sin förklaring.)

Väldigt, vääläldigt mycket känslor, på väg mot kaos helt enkelt, och jag vet inte riktigt vad jag ska säga.  Det här går inte längre, jag känner mig bestulen på livet, och när jag känner för att laga det tycker andra att jag ska göra andra saker. När jag vill jobba, vill andra leka, när jag vill till psyk vill andra prata, när jag vill döda vill andra medla, när jag vill gråta tycker folk att det är läge att trösta. När jag vill, vill helt enkelt inte andra.

Jag kan inte glömma, jag kan inte förlåta. Ibland undrar jag om jag ens vill, vad har ni gjort för att förtjäna det?

Människor måste inse att hos en person som har stora problem med tillit så får man inte så många chanser, och dom flesta jag känner har faktiskt förbrukat sina. Vissa personer får fler än andra, några få ger jag möjlighet efter möjlighet att laga, klippa och klistra. Men där någonstans tar det slut. Någonstans så kommer jag faktiskt inte på fler möjligheter till försoning, och varför skulle jag, det är inte alltid jag som gör fel, även om man ofta behöver vara två för att träta. Ofta, men uppenbarligen inte alltid, det var något jag lärt mig under det senaste året. Att ibland, så behöver du inte ens vara inblandad, du vet kanske inte ens vad som pågår, anar inte, fast rösten i ditt huvud bannar dig efteråt för du borde ha sett alla tecken.

Förlåt, nu har jag snurrat iväg igen, tyvärr så finns det vissa händelser som jag aldrig kan sluta tänka på, vissa händelser som jag kan koppla samman allt från barnprogramm till musik till. Men det var inte det vi skulle skriva om. Jag har fått nog, jag kan faktiskt inte hjälpa er mer, jag ska inte behöva ge folk verktygen för att laga det dom har haft sönder hos mig, det får mig faktiskt att må sämre, och det är något som vissa säger att dom inte vill vara en del av. Dåså, gör något åt saken! Antingen så får ni faktiskt skruva loss tummen ur hjärnan och försöka göra något konstruktivt, eller så hoppas jag, jag ber er, vänd och gå! Är jag inte viktigare än att ni kan såra utan vidare, då kan det inte vara så mycket att hänga upp sig på, eller hur? Varför hålla fast vid något bara för att man kan, när det uppenbarligen inte är till nytta eller nöje för någon.

Då var det sagt. Antingen växer ni upp, och försöker er på en relation mellan vuxna människor, på lika villkor, eller så vänder ni er till någon annan, någon som kanske är kvar i stadiet ni har så jävla svårt att lämna.





Till dagens ***** *******: Memento mori!! Ju förr desto bättre. (Jag är Nevyn, jag säger som det är.)
Till mig själv: Felix qui potuit rerum cognoscere.
Tilll oss alla: Fide, sed qui, vide.

Jag är rädd för mig själv på ytterligare ett sätt numera, faran för min egen säkerhet känns väldigt avlägsen, istället är det andras jag bekymrar mig över. En vacker dag, troligen den sista på länge, så brister det nog. Det kommer vara välförtjänt och brutalt, och så mångra vackra dagar blir det inte efter det. Det är skrämmande, att inte längre känna sig själv eller sina gränser. Det enda som räknas när jag är där, är att jag får utlopp för känslorna, samma historia som i så många årm men i en helt ny division.

det är mitt fel. det är mitt fel.

jag tänker inte ens försöka ändra tankesättet.

du kommer inte ens att fatta vad det betyder, men jag lovar, på något sätt är allt mitt fel.


om någon har som krav att man ska leva utan destruktivitet, inser personen då att jag får säga hej då till många?

jag har hållit min del av avtalet, om en minut får jag reda på om du hållit din, vänta. ni får gissa...

damdadadamdaaaa: självklart inte, ett löfte gammalt som synden, istället ilska för att jag höll min del.

ilska för att du har bäddad och jag vackert lägger mig ner, ilska för att jag faktiskt visste vad som skulle komma.

jag saknar, jag har, jag kan, jag behöver, jag ska inte...'

tror jag...

jag har sagt att jag ska skriva här att jag hånglat med en snubbe jag inte vet namnet på, men andra gör det, så:

"jag har hånglat med en snubbe jag inte minns namnet på"

det känns som om bloggen är döende. det känns helt okej samtidigt som det känns lite sorgligt. anledningarna är flera, bland annat att folk har försökt styra mitt bloggande, försökt att tala om för mig vad det ska skrivas om. därav alla ointressanta och falska inlägg, jag har helt enkelt försökt att ge folk det dom har velat ha. på bekostnad av mig själv, det har helt enkelt blivit så att jag helt och hållet har tappat lusten för att förmedla någonting, och när jag faktiskt varit nära att ta mig i kragen så har något annat inträffat (som panikflytter och andra spännande saker).

men nu så, det första inlägget på vad som känns som månader. en hel del saker har hänt, jag är förlovad och en italienresa rikare, och förutom en positiv överaskning idag så har ingenting varit varken överraskande eller oväntat.

jag har insett att jag inte längre är handlingsförlamad vid åsynen av kryp. förut kände jag mig sparkad i magen, och flera är antalet gånger jag kräkts av ångest. idag blev jag förbannad och funderade på om det var dags att göra upp. jag lät så klart bli, men vetskapen om att jag blir starkare är underbar, jag vet att jag numera är stark nog att krossa kryp som förtjänar det, istället för att få ångest och må dåligt.

och så till det sedvanliga:

jag är inte förvånad över att du inte fanns där när jag behövde dig, men det finns säkert en förklaring
jag är inte förvånad över att jag fått dig att må dåligt igen
jag är inte förvånad över att min välmenin och diktatur säkert inte är välkommet
jag är inte förvånad över att jag har ett hål i hjärtat
jag är inte heller förvånad över människornas idioti
däremot är jag förvånad över att vanesaker faktiskt gör ont.

förresten så är min (vad den nu heter, tangenten som gör stora bokstäver) trasig, så när jag ska göra special tecken så får jag använda den vänstra. dock ids jag inte göra det till varje mening.

-delete-
"jag får väl säga att jag mår bättre nu"

Oh Annica, om hela världen kunde vara som du, tänk om alla fick mig att känna som du, världens bästa B.E.N!!

När man ligger ensam och tänker, så kommer man fram till så många saker. Jag vet att varör jag är som jag är, för jag känner mig sviken. Jag vet varför jag alltid är arg,

Jag börjar verkligen tröttna nu. Det tär och det sliter, och på något sätt så är det fortfarande jag som ska låtsas som att allt är okej. Jag har lite svårt att smälta det, men hey, allt för att inte världen ska sluta snurra.

Det är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappade

Jag ber om ursäkt i förväg och varnar känsliga läsare, men det här måste skrivas.

Jag är stefans dyraste ligg någonsin!! Wohoo:P Jag tror att det betyder att jag är värd mest, eller något sådant. Och det slutar inte där, med lite hot om milt våld så klämde han även ur sig att jag var värd det.

Jag är starkare än Stefan:P Det ni, vem av oss knäcker vem i armbrytning kan ni få gissa^^.
Nej det hör inte hit att det var hans vänster mot min höger, det hör inte hit alls. Jag vann då är jag starkast, så är det bara.

Vi funderar på att åka utomlands i sommar, vore inte det skönt? Fast jag har jobb precis hela sommaren, har inte lagt in om någon semester alls.. Så vi får väl lov att se hur det faktiskt blir med den saken.

Otroligt hur saker och ting kan ändras, nu känns det mycket bättre. Gud ska veta att jag älskar den där pojken. Vem skulle om inte Stefan skura sönder sina händer med klorin för att städa toaletten åt mig?

Tack.

Jag fick MVG i psykologi A! =)=)=)=)

Jag är så sjukt stolt! Inte bara har jag gjort ett bra arbete jag har också hittat ämnet till min C-uppsats. Arbetet kan mailas till dom som är intresserade, det gick inte så bra att lägga upp det här. Nu är det bara några få läxor till, skolan slutar på torsdag.

dagar där man tänker för mycket. Tankar om det förflutna och tankar om framtiden. Minnen som är svåra att bära och hopp man inte vågar känna.
Det är sommar i luften, då är det enligt all erfarenhet dags för mig att bli opepp.
Men jag tänker inte. Under året som gått har jag kommit till en massa insikter, jag tror aldrig att jag har vuxit så här mycket som människa, och jag tror aldrig att jag har varit lika liten.
Jag har lärt mig vilka som är mina vänner, mina riktigta vänner. Sådana som tycker om mig för mig, för den jag är, inte för vad jag skulle kunna vara. Vänner som härdar ut och stöttar utan att fördöma.
Jag har lärt mig att det är dags för min familj att växa upp. Jag kan inte ta hand om dom, jag får inte. Men numera har jag lärt mig att jag kan hjälpa dom. Det behöver inte vara allt eller inget, det finns gråzoner.
Jag har lärt mig att jag klarar mig utan medicinerna, både dom ordinerade och dom självvalda. Men det är svårt, det är så in i helsikes svårt ibland. Men det går, och nu var det ett tag sedan jag trillade dit.
Jag har lärt mig att jag gillar kontroll och vardagsrutiner. Att jag inte är dum i huvudet och att jag är en duktig student.

Jag har samtidigt lärt mig att världen är en hemsk och elak plats. En kall grym värld som ibland faktiskt är värre än vad jag anat under mina mörka stunder. För det är människorna du vill lita på som sviker dig hårdast.

Jag har också lärt mig att jag inte är ett dugg bättre än alla andra. Jag är precis lika falsk och otrevlig. Lika hemsk som dom värsta madrömmar.

mugg med mig till skolan. Det var väl intressant?

JAg har också ätit ostbollar till frulle och gjort en läxa. Då är det bara tio till kvar! Nej så illa är det inte, det bara känns som katastrof.

Jag, Stefan, Ingegerd och Kjell var på Big Comedy i Örebro i lördags, helt okej, jag höll på att börja gråta av skratt under sista akten även om dom innan varit lite mediokra.

Igår var vi hemma hos världens bästa B.E.N och sa grattis. Hon fick en annänanäs som hon ska ha i drinken på fredag då vi ska fira henne lite till. Skojj skojj!

Det har hänt mycket som egentligen borde bloggas om, men jag känner att nu är inte rätt tillfälle. Men det kommer. Jag ska bara trassla ut några knutar till.

Jag väntar för övrigt med spänning på ett blogginlägg som ska komma första maj. Jag vill ha både uncut och om du skulle ändra något, det ändrade... Jag vill ha dina tankar i orginal, men även se vad du menar när du fått tänka en stund. Vill du inte publicera båda så maila mig den ena..

nu ska jag dricka _mera_ kaffe..man kan ju tro att det skulle ta stopp någonstans men ICKE!

jag satt och pratade med en väldigt kär vän igår. Vi pratade om klagomål, om att det nog är det värsta som finns. Jag argumenterade inte emot egentligen, försökte bara få honom att se deras sida av saken. Och hur jag försöker se det...

men efter det så har jag tänkt. Vad fan är det med människorna egentligen? Stackars mig jag har inga pengar, men jag tänker inte söka jobb, för jag trivs med att leva på sos. Jag tycker det är strålande att alla andra betalar för min sprit och mina cigg.

Stackars mig, jag fick bara 1900 i löneförhöjning, hur kan arbetsgivarna vara så snåla?

Stackars mig, jag har inget större problem än att jag klagar egentligen.

Blä. Det är så att jag kan må illa. Inget ont om dom som är sjuka eller av annan (av mig) godtagbar anledning inte kan skaffa jobb.

Inget ont om dom som faktiskt behöver en löneförhöjning, dom som förtjänar det och som är villiga att arbeta för det.

inget ont om dom som är efterblivna eller av annan liknande anledning inte är kapabla till något vettigt förutom att klaga. Förlåt, det där var elakt mot dom utvecklingsstörda.

Men egentligen. Det spelar ju faktiskt ingen roll. Jag sätter en ära i att klara mig själ, jag sätter en ära i att inte leva på soc och betala mina räkningar oavsett hur dåligt jag mår. Jag är villig att jobba hårt för min löneförhöjning, om jag inte förtjänar den, borde jag inte få den. Och jag gör faktiskt mer än att bara klaga. Jag förändrar mitt liv och försöker ta mig ur destruktiviteten.

Men trots det, så spelar det ingen roll. För alla får ha sin åsikt. Jag får tycka att människor är dryga och vidriga, och dom får tycka så om mig. Jag får se ner på dom som inte sköter sitt arbete, precis som dom får se ner på mig för att jag sköter mitt om dom vill. För det är väl det som sverige handlar om. Att allt tänkande är fritt.

Hur många av er har någonsin nyttjat den kompetens som sjuksköterskorna har?
Hur många av er känner någon som någon gång behövt det som sjuksköterskorna ger?


Jag tror att svaret är alla.

Under alla mina turer på sjukhus, så har det alltid varit en SSK som tar dom första uppgifterna, som prioriterar mig och mitt tillstånd och som sedan gör det läkaren ber henne att göra, EFTER att hon kontrollerat att hon får. För just det, det är inte bara så att dom kan göra vissa saker och gör det. Ta tillexempel varje gång en läkare tänker sätta in dig på en ny medicin, då är det sjuksköterskans uppgift att kontrollera att det går, att du inte blir värre. Samma sak är det med många olika behandlingar. Det är sjuksköterskan som pratar med dig, som förklarar för en lekman vad som är fel. Dom gånger jag åkt ambulans, vilka är det då som tagit hand om mig, om inte just sjuksköterskorna. Dom har säkert räddat mitt liv, och jag vet flera som vars liv dom faktiskt räddat. Inte läkaren eller sjukvårdsupplysningen utan sjuksköterskan på plats.

Tänker ni värdera mitt eller någon annans liv i pengar?

Tycker ni inte att dom förtjänar sin löneförhöjning så säger ni att mitt och alla människor där ute som någon gång varit riktigt illa ute, inte förtjänar att leva. För dom som räddade våra liv har inte gjort skäl för sina pengar.
 Har ni tänkt på det? Att när ni vägrar ta ställning, så värderar ni människoliv i pengar. Inte sjuksköterskornas, utan våra. Mitt liv, mina vänners liv, mina farföräldrars, mina syskons, mina syskonbarns, mina föräldrars, min sambos. Och så vidare i all oändlighet. Ni måste ta ställning. Tycker ni inte att dom förtjänar högre lön, så tala gärna om för mig varför.

annar, gå in på www.upproret.se och skriv under där det passar dig bäst. Sprid länken, sprid bloggen. Gör vad du kan för att visa syrrorna att vi står på deras sida.



Ibland får jag frågan varför jag vill bli SSK, svaret är enkelt. Jag vill rädda liv. För det är vad dom gör. Tycker du inte att det spelar roll?


Lina
fd. suicidal
usk- student
blivande:
SSK

har min Rattas

http://lenitatheone.blogg.se/images/rihannadontstopthemusicvf6_1204473908.jpg image10

Hon blev så fin, och ser ut nästan precis som på bilden!

För övrigt är bloggen på is

Det är så grymt ute med deppiga jävla skitinlägg om ens deppiga jävla skitliv. Så otroligt töntigt och vad är egentligen meningen?

Så jag tänkte bara tala om att jag som en av dom väldigt få i klassen klarade provet som jag aldrig orkade plugga till. Med kommentaren "Lina du är så jävla skön, och du har helt rätt". Tack jag vet och det värmer.

Det gör egentligen fortfarande ont att se ett stort G i röd färg på mitt papper, och jag tycker det är konstigt. Provet var bara på G nivå, och jag vet att om jag hade haft en möjlighet att få högre så hade jag fått det. Jag klarade provet galant, och det fanns ingen möjlighet att få ett annat  omdöme. Trots det så gör det nästan fysiskt ont att se bokstaven. Blä, jag är verkligen störd.

Men nu vet vi det i alla fall. Även när jag inte orkar plugga så fixar jag proven bättre än idioterna i min klass som det finns så gott om.


jag är så jävla bra och borde egentligen skämmas för att jag skriver så kaxigt, men som sagt det är ute med depp

hej

Jag var en spillra av mitt forna jag
Såg inte ljus, inte en strimma svag
En vingklippt fågel som inte ens drömmer mer
Som om sorger trycktes allt längre ner
Men när jag mötte dig älskling
Så ändrades allting
Brutalt

Visst finns mirakel
Och för mig är det faktiskt du
I dina kyssa öppnar himlen sig för mig nu
Visst finns mirakel I din kärlek så stark och sann
I dina kyssar och i att vi har funnit varann

Du öppnar dörrar jag inte visste fanns
En dörr till livet, jag fick en andra chans
Jag älskar dig mer än du kan förstå
Jag vet du bär mig när jag inte orkar gå
Sen du gav mig din kärlek
Förändrades livet
Brutalt

Visst finns mirakel
Och för mig är det faktiskt du
I dina kyssa öppnar himlen sig för mig nu
 Och allt
Är så enkelt och så självklart
Så skrämmande och underbart
Mitt mirakel är du
Visst finns mirakel
Och för mig är det faktiskt du
I dina kyssa öppnar himlen sig för mig nu
Visst finns mirakel I din kärlek så stark och sann
I dina kyssar och i att vi har funnit varann
_______________________________________________________________________________-

På en dag har "Visst finns mirakel" gått till en av dom mest spelade låtarna på min ipod.  Och jag dedikerade låten till Stefan när vi myskollade på melodifestivalen tillsammans (inte för att vi skulle göra något så nördigt....)

så.. Jag utmanar alla som tycker om mig ens lite att rösta på Suzzie i melodifestivalen....

om inte annat för att hon låter som jag när jag försöker sjunga på morgonen.

så skulle jag kunna skriva en lång blogg om efterblivna mongon i min klass som hotar mig med våld och kallar mig onormal och psykiskt sjuk inför halva klassen, eller om mina tårar, eller om det faktum att läraren tyckte att jag skulle tycka synd om den jäveln, eller om att jag var tvungen att sitta kvar och prata med dom så att jag inte skulle ta med mig det hem...

eller om att jag har tillbringat nio timmar i västerås med shopping utan att köpa mer än en äcklig kopp kaffe

eller om något annat.

men jag låter bli och skriver en liten blogg om absolut ingenting.

jag ska jobba hela helgen igen. det börjar kännas. men jag tycker nog att det är värt det någon gång, förhoppningsvis när lönen kommer.. annars kan det bli jobbigt

men allt är okej. allt är okej