Lina

Kaos. så många tankar.ångest.paranoia.fler tabletter. ingen lindring. ond cirkel

men hey, jag är inget hopplöst fall

tänk att förlora en dotter, syster eller vän
svårt att förstå, men jag längtar hem

vet att du hatar det falska och fula
dina ögon är rena dom ser inte smutsen som
jag tror inte dina ögon vill tillbaka
dom irrar blåa i en värld långt härifrån
under armen grinar rakbladsbetten
men jag skrattar och ler som om ingen sett dem

oroa sig inte. jag lever. det är okej. livet är inte menat att vara lätt
och nej, jag överdoserar inte. jag tar den av läkaren föreskrivna dosen

det sitter djupt hjärtat där allt en gång startat
jag vandrar med tomhet och mörker i min själ
jag trodde jag kännde mig själv allt för väl
 deprimerade till tusen
rannsakar ni alla husen
men vi dämpar alla ljusen
för vi vill vara ifred.

jag är rädd för att somna

dom pratade om larver i skolan idag. om någon kvinna som haft en mellan hjärnbarken och kraniet. sex theralen senare är jag fortfarande gråtfärdig. Det kryper överallt, och när jag läser sitter jag på händerna för att inte klösa. Ska jag ta fler, och må bättre, men bli så omtöcknad och seg att jag inte fixar skoldagen, eller ska jag vänta ut det?
vad tror ni, nej jag tar inga fler rosa. jag klarar mig alltid